Iscensatt inkludering. : Gemenskap som mål och utmaning på socionomutbildningen

Iscensatt inkludering. : Gemenskap som mål och utmaning på socionomutbildningen

Konflikter mellan olika samhällsgrupper och människors fördomar har länge intresserat samhällsvetenskapliga forskare. Många har också sökt svar på frågan om vad som kan göras för att överbrygga och minska dessa klyftor, splittringar och fördomar. Denna avhandling relaterar till denna diskussion och forskningsprocessen har ägt rum i flera steg. Först har en experimentell praxis utvecklats för att möjliggöra gemenskap mellan olika grupper inom ramen för utbildningen i socialt arbete. De så kallade mobiliseringskurserna har sedan kontinuerligt inneburit en gemensam inlärningssituation för lärare, socialarbetare och för studenter som rekryterats från olika brukarorganisationer. Studien bygger på deltagarnas berättelser. Syftet med studien är att undersöka vad som gynnar eller förhindrar gemenskap bland studenter från olika bakgrunder när nya utbildningsförutsättningar skapas.

Under varje kurs finns möjligheter att observera processer som innebär upplevelser av ökad gemenskap, liksom processer som präglas av avståndstagande eller gränsmarkering. Den kategorisering som sker vid rekrytering till mobiliseringskursen utgör en utgångspunkt i ett arbete som har ambitionen att senare dekonstruera denna uppdelning. Inbjudan till en gränsöverskridande gemenskap görs genom om-kategorisering, vilket möjliggörs genom skapandet av den inkluderande plattformen. Det har visat sig, att för att gemenskap och gränsöverskridande ska ske, har de dekategoriserande inslagen varit nödvändiga.

Studien visar hur studenterna från brukarorganisationer ofta präglas av upplevelser av stigmatisering från omgivningen. Detta föranleder dem i flera fall att förstärka stigmat genom intrycksstyrning, särskilt i början av kontakterna, men även återkommande som en form av försvar eller skydd mot besvikelser. I socionomstudenternas reflektioner har det påvisats att ett gränsöverskridande i form av visad sårbarhet upplevs som ett stort risktagande, och även de har uttryckt en oro för att drabbas av den stigmatisering som det innebär att synliggöra sin mänskliga svaghet och att kategoriseras som någon som har drabbats av sociala problem. Risk för stigmatisering är alltså ett hot som både ingruppen (socionomstudenterna) och utgruppen (uppdragsstudenterna) förhåller sig till. Den får utgruppen att markera avstånd och försvar, och samma risk får inledningsvis socionomstudenter att profilera sig som yrkesföreträdare, eller akademiker, och den gör dem benägna att dölja sina egna upplevelser av svårigheter och sårbarhet.

Den förändring som många beskriver som ett uttryck för ökad gemenskap kännetecknas av att den egna rollidentiteten i större utsträckning skapas i samspel med de andra studenterna. Studenterna beskriver ganska tydligt hur ökad gemenskap uppnås stegvis. Det kan börja med en vilja att nå fram, att få kontakt eller att spegla sig med någon som tillhör det som ursprungligen har uppfattats som en annan kategori än den man själv tillhör. För att lyckas med detta tycks andra strategier än gängse kommunikationssätt mellan dem som tillhör samma kategori krävas. Trevande sänker deltagarna sitt försvar och lyssnar in de andra för att söka nya och gemensamma nämnare, snarare än att markera skillnader. Detta kräver ett aktivt val att distansera sig från den tidigare uppfattade rollen som exempelvis (blivande) socionom, eller (före detta) brukare i det sociala arbetet. Denna rolldistansering gör individen sårbar, och det tycks i hög utsträckning vara denna sårbarhet som väcker tillit i kommunikation med den andre. Jag tolkar det som att en konsekvens av denna spegling är att den uppenbarar tidigare ej uppmärksammade eller dolda sidor hos den egna personen. Den påverkar således studenternas självbild. Oavsett vad studenternas tidigare upplevelser består av tycks den uppvisade sårbarheten öka deras förmåga att spegla sig i andra. Denna spegling innebär en gränsöverskridande kontakt som innebär ömsesidig och oförutsägbar kommunikation. Studien visar att förändringen mot gemenskap inte är permanent, utan att studenterna tenderar att pendla mellan olika interaktionsmönster under kursen. Det visar också att studenterna tar egna initiativ och utvecklar nya strategier för att uppmuntra en mer relationsorienterad miljö.