Gymnasieskolans svenskämnen.<br> En studie av svenskundervisningen i fyra gymnasieklasser

Gymnasieskolans svenskämnen. En studie av svenskundervisningen i fyra gymnasieklasser

Avhandlingen utforskar hur ämnet svenska utformas för olika elevgrupper på gymnasiet samt hur mötet mellan lärare och elever gestaltas i olika svenskämnen. Det övergripande syftet med studien är att förstå varför svenskundervisningen i de undersökta klasserna ser ut som den gör samt att mer principiellt diskutera alternativa möjligheter. Ämnesdidaktik och allmändidaktik förenas i avhandlingens tre grundläggande perspektiv som tillsammans med avhandlingens forskningsfrågor bildar utgångspunkt för de mer övergripande resonemang om svenskämnets problem och möjligheter som förs i anslutning till avhandlingen empiri. Det första perspektivet, I de kulturella förändringarnas spår, motiveras av de senaste decenniernas genomgripande sociala och kulturella förändringar och dess konsekvenser för unga människors identitetsutveckling och lärande. Det andra perspektivet Med fokus på kommunikation och meningsbärande sammanhang har sin grund i att de kulturella förändringarna lett till ett ökat behov av reflektion och kommunikation för att skapa sammanhang i en komplex värld. I det tredje perspektivet, Svenskämnets traditioner och värderingar, behandlas olika synsätt, värderingar och ideal som sätter sin prägel på svenskämnets innehåll och form och som blir viktiga i analysen av hur svenskämnet utformas i undersökningens fyra klasser.

Fyra klasser från Industri-, Naturvetenskaps-, Barn- och fritidsprogrammet samt Estetiska programmet och deras svensklärare deltog i undersökningen. Jag följde undervisningen i svenska under en period av två år. Det empiriska materialet består i huvudsak av observationsanteckningar från undervisning och intervjuer med elever och lärare.

I min analys framstår svenskämnet i stor utsträckning som ett problematiskt ämne där traditioner och värderingar har ett starkt grepp och där ny forskning har svårt att få genomslag. Resultatet av undersökningen visar att svenskundervisningen i samtliga klasser har en tendens att dras mot formell färdighetsträning.

Färdighetsträningen är det primära och undervisningens innehåll, kunskapssammanhanget, blir underordnat eller rent av oväsentligt. De formella färdigheterna i att tala, läsa och skriva blir huvudsaken oavsett om eleverna skriver i olika genrer, studerar litteraturens eller språkets historia, läser romaner eller ser film. Tendenser är starkast i A-kursen som av samtliga lärare tolkas som en i huvudsak färdighetstränande kurs men finns också i B-kursen som ses som en kurs där kunskaper om språk och litteratur ska förmedlas. Förhållandet är ett exempel på traditionens makt över svenskämnet men kan delvis också relateras till den nuvarande kursplanen där enbart de nedre nivåerna, mål och betygskriterier, används vid planering av undervisningen. Men resultatet tycks bli detsamma även i de klasser där kursplanerna inte ägnas någon större uppmärksamhet. Eleverna får en undervisning där färdighet efter färdighet, genre efter genre och epok efter epok betas av i ett ämne som både lärare och elever beskriver som splittrat och stofftungt och där det är svårt att skapa sammanhang och djup i studierna. Lärarna utnyttjar inte det handlingsutrymme som styrdokumenten ger i valet av innehåll för olika elevgrupper utan erbjuder istället mer avancerade eller mer förenklade och reducerade varianter av samma innehåll till elever på olika program. Kursplanernas motsägelsefulla och otydliga skrivningar gör att lärarna kan finna fortsatt stöd för de två ämneskonceptionerna svenska som färdighetsämne och svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne. Innehållet ses som givet och för att eleverna ska nå målen görs en nivågruppering som leder till att uppdelningen i ett lägre svenskämne för de yrkesförberedande programmen och ett högre för de studieförberedande lever kvar. Oavsett program kan innehållet, i mer eller mindre förenklade och reducerade varianter, karaktäriseras som en nedsippring av de kunskaper som svensklärarna tillägnat sig i en utbildning där språk och litteratur i stor utsträckning fortfarande utgör två separata delar.

De flesta elever finner det svårt att hitta ett tillfredsställande svar på frågan varför litteratur, som skönlitterär läsning eller litteraturhistorisk kunskap, får så stor plats i svenskämnet. Många elever kände sig också svagt eller inte alls motiverade för den delen av ämnet. Eleverna läser för att bli bättre på att läsa och skriver för att bli bättre på att skriva. Skönlitteraturen reduceras till ett moment i färdighetsträningen. Fritidens textvärldar påverkar på olika sätt svenskämnets innehåll. En strategi hos lärare kan vara att motverka inflytandet från medier och samtidskultur genom att hålla fast vid ett mer traditionellt ämnesinnehåll. Andra lärare ger ett visst utrymme åt de text- och erfarenhetsvärldar som ligger närmare eleverna men skönlitteraturen har ändå en fortsatt privilegierad ställning i ämnet svenska.

Det avslutande kapitlet i avhandlingen heter Förändringens möjligheter. Där ger jag med utgångspunkt i avhandlingens frågor och perspektiv och med stöd i aktuell forskning några förslag på alternativa möjligheter för svenskämnet. Att flytta fokus från färdighetsträningen i sig till språk i bruk i ett kunskapssökande arbete, där syftet är att skapa mening i förhållande till ett innehåll, skapar andra möjligheter både för kunskapsbyggande och för språkutveckling. En central fråga för svenskämnet är också att skönlitteratur och andra medier integreras i elevernas kunskapsbyggande arbete. Att finna relevanta kunskapssammanhang för elevernas studier är den mest kvalificerade och viktigaste uppgiften lärare ställs inför. Den didaktiska utmaningen ligger i att problematisera innehåller både i förhållande till elevernas kunskaps- och identitetsutveckling och till eleven som samhällsmedborgare. Enligt vår nuvarande läroplan ska demokratifrågor och demokratiska förhållningssätt genomsyra alla undervisning på ett sådant sätt att demokratiperspektivet integreras i elevernas identitets- och kunskapsarbete. En viktig förutsättning för detta är att eleverna blir aktiva deltagare i dialog med andra och att elevernas sociala och kulturella erfarenheter liksom de kulturella produkter som är i bruk i deras värld inkluderas och används som resurser. De frågor och problem som väljs måste engagera eleverna och uppmuntra till ett ömsesidigt utbyte där de får möjlighet att ta ställning. Det dialogiska klassrummet ger utrymme för olika röster och erfarenheter, elevers och lärares röster, röster från förr och nu och från både verbala och icke-verbala källor. Där ges utrymme för möten där eleverna får reflektera över egna och andras utgångspunkter, granska kritiskt och ta ställning. Att eleverna i en skolklass representerar olikheter i avseende på klass, kön och etnicitet ses som en tillgång genom den mångfald av perspektiv som erbjuds och inte som ytterligare ett problem som ska hanteras. I valet av övergripande frågor, idéer och problem som undervisningen ska organiseras kring ställs stora krav på lärarens kompetens både när det gäller ämneskunskaper, flexibilitet och engagemang i sociala och samhälleliga frågor. I en sådan undervisning kan eleverna göra demokratiska erfarenheter och få en beredskap för att handla i världen.

Abstract in English

This dissertation explores how the school subject Swedish is constructed for various groups of upper secondary school students and how the meeting between teacher and pupils is embodied in a range of Swedish subjects. The overall aim of the study is to illustrate why the teaching of Swedish in the classes under investigation takes place the way it does, as well as to discuss possible changes on a more principal basis. Three basic perspectives give a point of departure for the more general argumentation about problems and possibilities that the subject Swedish has to face: social and cultural changes, the importance of communication and meaning-making context, and, finally, the traditions and values contained in the subject. Four different classes participated in the investigation during a period of two years. The empirical material consist mainly of field notes from classroom observations and of qualitative interviews.

The result indicates that the teaching of Swedish has a tendency towards the formal training of skills. The content of the reading, writing and spoken exercises that the students meet is subordinate or even irrelevant. Most of the students find it difficult to formulate a satisfactory answer to why fiction is given such priority in the subject Swedish. The significance of literature in the classroom is reduced when reading simply becomes a process in skills training. The school subject Swedish is affected by the cultural changes. One teacher strategy is to counteract the influence of new media by adhering to a more traditional content, another to give some space to other kinds of textual and experiential worlds. Still, however, the teaching of Swedish remains largely faithful to its traditional practices.

The study suggests that focus should be moved from language skills in themselves to language use in the quest for knowledge and, furthermore, that literature and other media is to be integrated in everyday teaching. Teachers most demanding challenge is to discuss and adjust the content in relation to the students development of knowledge and identity as well as in relation to the students as members of society. The question asked and tasks chosen must engage the students, encourage mutual exchange and give possibilities to form an opinion. It is of crucial importance to include the students social and cultural experiences as well as the cultural products in their world and to treat them as active participants and citizens in dialogue with others. Such teaching contains the potential to provide the students with democratic experience and a preparedness for acting in the world.