Elevskap och elevskapande: Om formandet av skolans elever

Elevskap och elevskapande: Om formandet av skolans elever

Min avhandling utforskar två olika aspekter av hur skolelever konstrueras. De två undersökningar som görs har sin teoretiska bas i Foucaults begrepp governmentality respektive conduct of conduct, två sammanlänkade begrepp som handlar om styrningen av människors uppträdande. Den första studien undersöker konstruktionen av idealeleven i två läroplanstexter från 1969 och 1994, Lgr 69 respektive Lpo 94. Den andra studien fokuserar hur elever konstrueras och konstruerar sig själva i skolkontexten. De metoder som används är textanalys samt gruppintervjuer.

Läroplansstudien beskriver elevers önskvärda förmågor och egenskaper i vår nu gällande läroplan, samt i den läroplan som togs i bruk för fyra decennier sedan. I studien framgår att bilden av idealeleven som ärlig, hjälpsam, tålmodig och omtänksam under de senaste fyrtio åren har ersatts av föreställningen om en ansvarstagande, reflekterande, aktiv och kritisk individ. I läroplansstudien utarbetas även ett subjekt med rakt motsatta förmågor (s k binära motsatser eller dikotomier) för att visa antitesen till den demokratiska eleven /samhällsmedlemmen. Den analys som görs av läroplansstudiens resultat handlar om hur önskvärda förmågor hos idealeleven hänger samman med skolarbetets utformning och interaktionen mellan lärare och elever.

Den andra studiens tema är hur eleverna själva anser att en god elev ska vara/uppträda. Jag har genomfört gruppsamtal med nioåriga elever om att lyckas respektive att misslyckas som elev. Analysen behandlar vad en grupp elever samtalar om, hur de gör det och vem som får tala när. Resultatet visar att för dessa nioåriga elever är relationerna med kamraterna det mest centrala under skoldagen och att det traditionella skolarbetet såsom läsning, skrivning och räkning inte förknippas i någon högre grad med att lyckas eller misslyckas i skolan. Det absolut största misslyckandet är att inte ha tillgång till några kamrater. Genom att behärska en rad outtalade regler gällande att vara skolflicka eller skolpojke betraktas barnen av sin omgivning som vanliga, normala och godtagbara elever. De flesta lyckas lära sig dessa regler för uppträdandet utan större svårigheter, men en och annan misslyckas med detta och blir på ett eller annat sätt utesluten från andra elevers aktiviteter. Att positionera sig själv och andra är en grundläggande del i interaktionen med andra elever och sker kontinuerligt och i en ständigt pågående process. Positionering handlar i det här sammanhanget inte främst om det vi vanligen kallar status, utan avser det människor gör så snart vi träffar en annan människa: Vi ställer oss frågan Vem är du och vem är jag nu och i den här situationen? och försöker genom interaktion med den andra att få svar på den frågan. Eleverna har olika tekniker för att positionera sig själva och varandra och använder dessa tekniker mer eller mindre frekvent. Vissa elever är mer tävlingsinriktade än andra och bär på en mer hierarkisk idé vad gäller den egna positionen, medan andra visar litet intresse för att jämföra och positionerar sig själva och andra utan att tävla och jämföra.

I diskussionskapitlet, till sist, jämför jag det jag kallar läroplansdiskursen och elevdiskursen avseende vilka förmågor idealeleven bör vara i besittning av.

Pupil ship and the Construction of Pupils: How school pupils are formed

This thesis examines two aspects of the shaping of school pupils and has its theoretical base in Foucault’s concepts of governmentality and conduct of conduct. The initial study deals with the construction of the ideal pupil in two curricula texts from 1969 and 1994. The second focuses on how pupils are constructed and construct themselves in the school context. The method of inquiry is text analysis and group interviews. The curricula study describes pupils’ desired competencies in curricula texts today and forty years ago. The study notes that during the last four decades the honest, helpful, patient and considerate subject has been replaced by a responsible, reflective, active and critical subject. A subject with dichotomous competencies is elaborated to show the antithesis to the democratic pupil/member of society. The discussion deals with how the desired competencies may effect schoolwork and the interaction between teachers and pupils, and vice versa.

The second study deals with what a group of pupil talk about, how they do it and who is allowed to talk when. The subject matter is how nine-year-old pupils argue with each other about coming off well in school or failing as a pupil. The results indicate that relations with peers is central for nine-year-old pupils during the school day, and that traditional school work – such as reading and writing, maths and so on – is not something the pupils pay particularly much attention to. The pupils must learn to master a number of implicit rules about the conduct of a school girl or a school boy. Most pupils learn the prevailing criteria without difficulty, but those who fail in this matter are in one way or another excluded from other children’s activities. To position oneself and others is a basic part of the interaction with others and is always in progress. Positioning in this sense is not to be mixed up with social positions and status in more traditional terms. You position yourself and the other as soon as you catch sight of each other by asking yourself: Who am I and who is he/she? This question is strictly tied to here and now in a special context, and continues as long as any kind of interaction exists between two or more people. The children have different techniques for positioning themselves and each other, and use them more or less frequently. Some pupils are more competitive than others and express a more hierarchic idea in their relations to other pupils. Other boys and girls seem to have very little interest in such competition and manage to position themselves without comparing or competing.