Doing Physics – Doing Gender: An Exploration of Physics Students’ Identity Constitution in the Context of Laboratory Work

Abstrakt

I den här avhandlingen utforskar jag, från ett genusperspektiv, hur universitetsstudenter i fysik lär sig att bli fysiker hur de skapar sig en fysikeridentitet. Detta är således en tvärvetenskaplig avhandling, i skärningspunkten mellan fysik, utbildningsvetenskap och genusvetenskap. Här i sammanfattningen kommer jag samtidigt som jag skissar huvuddragen i avhandlingen, peka vidare mot de avhandlingsdelar som kan intressera olika läsare.Avhandlingstiteln Doing Physics Doing Gender , som är en engelsk ordlek på både kön/genus och fysik som göranden, kan väcka en rad frågor: Vad har fysik med kön/genus att göra? Hur kan kön/genus vara något som görs? Och, eftersom detta är en fysikdidaktisk avhandling, hur relaterar detta görande av fysik och kön/genus till lärandet av fysik? Nedan behandlas dessa frågor kortfattat.

En anledning till att fysiken är intressant ur ett genusperspektiv är att genus där samtidigt är både synligt och osynligt. Å ena sidan ses ämnet i sig ofta som helt opåverkat av sociala strukturer, å andra sidan är mansdominansen inom fysiken överväldigande. Jag diskuterar i avhandlingen hur fysiken kan förstås som präglad av genus, inte bara på grund av mansdominansen, utan också på ett symboliskt plan. Till exempel delas vetenskaperna ibland in i hårda och mjuka, bland naturvetenskaperna uppfattas fysiken som hårdare än biologin, som därmed anses passa bättre för kvinnor, medan den hårdare fysiken förknippas med män (Benckert 2005). Fysikens genusladdning diskuteras närmare i bland annat avsnitt 8.6 jag och inkluderar också fysikens genusladdning i mina analyser. Detta är en av de saker som skiljer min avhandling från tidigare fysikdidaktisk forskning med genusperspektiv. Sådan forskning har ofta sett genus som något begränsat till de individuella studenterna, vanligtvis jämför dessa studier kvinnors och mäns prestationer eller deras ageranden i klassrummet.Jag arbetar i avhandlingen med teorier både om lärande och om genus. Teoretiskt tar avhandlingen sin utgångspunkt i situerad lärandeteori och poststrukturalistisk genusteori (dessa teorier introduceras kort nedan och förklaras närmare i kapitel 3).Att lära sig fysik kan innebära en rad olika saker. Den första tanken som kommer upp är kanske att lära sig ämnesstoffet, till exempel om studenter förstår skillnaden mellan värme och temperatur. Det finns också gott om fysikdidaktisk forskning som fokuserar just på denna typ av begreppsmässig förståelse (se kapitel 2). Men att lära sig fysik handlar inte bara om att lära sig ämnesstoff, det handlar om att tänka, agera och tala som en fysiker i korthet, att lära sig delta i en fysikerkultur. Inom situerad lärandeteori brukar man kalla en sådan kultur en praktikgemenskap. Genom att delta i praktiken både formar vi våra egna identiteter och praktikgemenskapen som sådan, vi både påverkar den och påverkas av den, och det är detta som inom situerad lärandeteori kännetecknar lärande (mer om detta i avsnitt 3.1). Från ett situerat lärandeperspektiv är alltså nyckeln till att vara och att bli en fysiker deltagandet i en praktik det räcker inte att hävda att man är en fysiker, man måste också kontinuerligt bevisa detta genom att delta i, och också förhandla, fysikerpraktiken. Att tänka sig att man, för att uppfattas som fysiker , behöver iscensätta fysiker på ett korrekt sätt är antagligen ganska okontroversiellt. Att tänka på kön på detta sätt kan dock vara mer provocerande, men detta är precis vad poststrukturalistisk genusteori utmanar oss att göra. Mycket förenklat kan man säga att kön inom denna teoretiska strömning ses som något som görs , inte något man bara är eller har , även om detta görande sker i förhållande till de ramar som sätts bland annat av kropp och samhälle. Som Elvin-Nowak och Thomsson (2003) skriver: Att analysera kön utifrån ett verbperspektiv är att rikta strålkastaren mot människors aktiva handlingar de handlingar som vi alla är inbegripna i hela tiden, i alla relationer och i alla situationer. För kön finns överallt, inom oss, runt oss och mellan oss. (s. 11). Mer om detta i avsnitt 3.2.

Min avhandlings teoretiska bidrag är att jag kombinerar situerad lärandeteori och poststrukturalistisk genusteori i mitt teoretiska ramverk, för att jag ska kunna analysera studenters samtidiga görande av fysik och görande av kön (se kapitel 4).Det datamaterial som avhandlingen bygger på är intervjuer med studenter som läser till fysiker vid universitetet. Jag har intervjuat grundutbildningsstudenter om deras erfarenheter av arbetet i kurslaboratoriet samt examensarbetare och doktorander om deras arbete i forskningslaboratorier. I analysen av intervjuerna använde jag mig av de teorier jag skissade ovan. I kapitel 6 beskriver jag datainsamlingen och i appendix C och D finns mina intervjuprotokoll. Mer om teori och metod finns i del två av avhandlingen, men om det är resultaten av själva intervjustudien du är mest intresserad av rekommenderar jag dig att gå direkt till de analytiska resultaten i del 3 (kapitel 7-9).I Praktiken i fysiklaboratoriet: Individuella perspektiv (kapitel 7) fördjupar jag mig i 13 av intervjuerna. Här fokuserar jag på hur studenterna talar om arbetet i fysiklaboratoriet. Hur ska man agera i laboratoriet? Vad är viktigt att vara bra på? Inte viktigt att vara på bra? Vad anser de själva att de är bra på? När det gäller examensarbetarna och doktoranderna intresserar jag mig också för hur de beskriver fysikern samt hur de beskriver övergången från student till forskare.I Skapandet av en fysikerpraktikgemenskap: Kollektiva perspektiv (kapitel 8) utgår jag från hur de intervjuade studenterna som grupp beskriver fysikerpraktiken och vad det innebär för dem att vara fysiker. Bland annat beskriver studenterna två olika sätt att vara fysikstudent på i laboratoriet, en mer teoretiskt intresserad student, som fokuserar på analyserande och diskussioner, kontra en mer praktiskt intresserad student, som fokuserar på experimentutförandet. I grundutbildningsstudenternas beskrivningar ställs dessa två sätt att vara fysiker på delvis i konflikt med varandra, medan doktoranderna och examensarbetarna snarare beskriver en mångkunnig fysiker som behärskar både analyserandet och experimentutförandet. I kapitlet diskuterar jag också de olika gränsdragningar studenterna gör i förhållande till fysikern ; sker gränsdragningen i förhållande till andra discipliner eller i förhållande till äldre, mer erfarna kollegor? När blir man tillräckligt erfaren för att få kalla sig fysiker? De olika sätten att vara fysiker på analyseras också i förhållande till studenternas görande av kön. Till exempel kan den praktiska och den analytiska fysikerstudenten sägas vara representanter för olika typer av maskulinitetspraktiker, en slags arbetarklassmaskulinitet fokuserad på praktiska färdigheter och en slags akademisk medelklassmaskulinitet fokuserad på ett rationellt, analytiskt tänkande. Det blir dock också tydligt att det finns normer för hur en kvinna som läser fysik förväntas vara, normer som studenterna både omförhandlar och ibland helt vänder sig emot.I Identitet i praktiken: Att bli fysiker? (kapitel 9) står de individuella studenterna återigen i centrum, men här fördjupas analysen med hjälp av mitt teoretiska ramverk och med hjälp av slutsatserna från kapitel 8. I detta kapitel fokuserar jag på hur studenterna skapar sig en fysikeridentitet i relation till fysikerpraktikgemenskapens normer och gränser, och hur dessa normer och gränser också förhandlas av studenterna. Min analys visar hur de studenter som identifierar sig som fysiker också är de som vågar göra dessa förhandlingar, till exempel genom att omdefiniera gränserna på ett sådant sätt att de själva inkluderas. Gränserna kan vidare sättas på en mängd sätt, mot andra vetenskaper, mot tvärvetenskaplig praktik, mot kvinnlighet eller mot den praktiska fysikerstudenten. För flera av de intervjuade kvinnorna är gränsen mellan fysiken och vad som ses som en traditionell kvinnlighet tydlig. Genom att framställa sig som annorlunda än traditionella kvinnor kan de finna en plats i den mansdominerade fysiken. Kapitel 9 utgör kärnan i min analys och ska du bara läsa ett avhandlingskapitel är det detta jag rekommenderar.

Även om avhandlingsstudien kan beskrivas som grundforskning, och som sådan driven av nyfikenhet och en önskan att förstå frågeställningar kring fysik, lärande och genus, så är den också ett bidrag till diskussionen om kvinnors underrepresentation inom naturvetenskap och teknik. Som jag diskuterar i avsnitt 10.2 hoppas jag också att avhandlingen ska kunna inspirera fysiklärare och fysikstudenter till kritiska reflektioner kring genus och fysik.

Doing Physics – Doing Gender: An Exploration of Physics Students’ Identity Constitution in the Context of Laboratory Work

In Sweden today women are greatly under-represented within university physics and the discipline of physics is also symbolically associated with men and masculinity. This motivates in-depth investigations of issues of physics, learning and gender.

This thesis explores how physics students’ simultaneously constitute the practice of physics as enacted in student and research laboratories and their physicist identities in relation to this practice. In particular, it focuses on how these constitutions can be understood as gendered. Previously, physics education research has often limited ’gender perspective’ to focusing on comparisons between man and woman students, whereas this study conceptualises gender as an aspect of social identity constitution. A point of departure for the thesis is the theoretical framework which combines situated learning theory and post-structural gender theory. This framework allows for a simultaneous analysis of how students ’do physics’ and ’do gender’, thereby making a theoretical contribution to physics education research.

In the empirical study twenty-two undergraduate and graduate physics students were interviewed about their physics studies, with a particular focus on laboratory work.

The analytical outcomes of the study illustrate a wide variety of possible identity constitutions and possible ways of constituting the physicist community of practice. For example, the students expressed conflicting interpretations of what are suitable practices in the student laboratory in terms of the value of practical versus analytical skills. The boundaries of the physicist community of practice are constituted in relation to, for example, other disciplines, interdisciplinary practices and a traditional femininity practice. Thus, the thesis demonstrates the complexity in physics students gendered negotiations of what it can mean to be a physicist.

The ambition of the thesis is further to promote discussions about gender and physics, by engaging readers in critical reflections about the practice of physics, and, thus, to inform the teaching practice of physics.