Childhood signs of ADHD and psychosocial outcomes in adolescence : a longitudinal study of boys and girls

Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka hur ADHD-symptom i barndomen påverkade utvecklingen av psykosociala problem i tonåren. Arbetet delades upp i fyra delarbeten: I delarbete I ville vi se om vår screeningintervju A-TAC på ett tillfredsställande sätt kunde förutsäga diagnoser och problem tre till sex år senare i ett urval individer ur befolkningen. I delarbete II ville vi studera om barndomssymptom på ADHD och andra neuropsykiatriska problem var förknippade med psykosociala problem vid 15 års ålder. I delarbete III fördjupade vi oss ytterligare genom att undersöka om det fanns könsskillnader med avseende på psykosociala problem vid 15 års ålder för de som haft ADHD-symptom i barndomen, och om det också fanns något samband mellan grad av ADHD-symptom man haft i barndomen och hur mycket psykosociala problem man fick i tonåren. I delarbete IV,

slutligen, försökte vi klargöra hur genetiska och miljömässiga faktorer förknippade med

ADHD och ångest/depression i barndomen kunde förklara ångest och depressivitet i tonåren. Vi undersökte också om det fanns några skillnader mellan flickor och pojkar. Här följer en presentation av de olika delarbetena och vad de visat. I delarbete I ville vi se om vår screening-intervju A-TAC på ett tillfredsställande sätt kunde förutsäga diagnoser och problem tre till sex år senare, i ett urval individer i befolkningen. Detta urval fick vi genom det svenska tvillingregistret. I delarbete I och II in gick de tvillingar födda 1993-1995 som var screen-positiva för en neuropsykiatrisk diagnos, och som tackade ja till att delta både i telefonintervjun vid 9 (eller 12) års ålder och i en omfattande klinisk uppföljning tillsammans med sina co-tvillingar samt slumpmässigt utvalda kontroller vid 15 års ålder (totalt 450 individer). Vid 15 års ålder jämförde vi de diagnoser som ställdes vid den kliniska uppföljningen med de ”screening-diagnoser” vi fått fram vid telefonintervjun med A-TAC. ’Screening’ betyder att man ’gallrar ut’ viss problematik och vissa individer, för att ha möjlighet att studera det man vill ha reda på mer om. När man använder ”screening-diagnoser” har man bestämt sig för hur man definierar varje diagnos. Någon som är ”screen-positiv” har symptom som uppfyller kraven för en viss diagnos, medan någon som är ”screen-negativ” inte har det. Det visade sig att sensitiviteten (förmågan att identifiera de som hade en diagnos) och specificiteten (förmågan att utesluta de individer som inte hade diagnos) hos A-TAC att förutsäga en senare klinisk diagnos, på det hela taget var god till utmärkt. Bland de som var screen-positiva för ADHD och/eller autism i barndomen, fick hälften en klinisk ADHD-diagnos respektive autism spektrumdiagnos vid uppföljningen vid 15 års ålder. För inlärningssvårigheter var motsvarande andel en sjättedel och för ticsstörningar drygt hälften. En del av de screen-positiva fick inga diagnoser vid uppföljningen vid 15 års ålder, medan några av de initialt screen-negativa fick en diagnos vid uppföljningen.

Slutsatsen blev att A–TAC var ett tillförlitligt instrument för att screena för neuropsykiatriska svårigheter i vår populationsbaserade studie. A-TAC hade goda till utmärkta psykometriska egenskaper, med en utmärkt förmåga att urskilja neuropsykiatrisk problematik från icke-neuropsykiatrisk tre år efter screeningen. Det är dock värt att notera att vissa individer inte fick samma diagnos vid uppföljningen som vid screeningen med A-TAC, dvs. symptombilden ändrade sig över tid men de hade fortfarande neuropsykiatriska problem av något slag. I delarbete II undersökte vi sambandet mellan att som barn ha varit screen-positiv för en neuropsykiatrisk diagnos och hur den psykosociala problematiken yttrade sig i tonåren (med särskilt fokus på ADHD). Baslinjedata samlades in via den ovan beskrivna telefonintervjun med föräldrar till 9 år (eller 12 år) gamla tvillingar (ATAC-intervjun). Psykosocialt fungerande, såsom kamratrelationer, skolgång, internaliserande problem (ångest/depression), antisocialt beteende, alkoholmissbruk, drogmissbruk och nedsatt daglig funktionsnivå, undersöktes vid 15 års ålder. Vi fann att den som var screen-positiv för någon neuropsykiatrisk diagnos i barndomen hade en tydligt förhöjd risk att uppvisa psykosociala problem i tonåren. Om man varit screen-positiv för ADHD fördubblades eller tredubblades oddsen för senare psykosociala problem, även efter att vi tagit hänsyn till annan neuropsykiatrisk samsjuklighet. När vi tog

hänsyn till föräldrarnas utbildningsnivå i analysen, kvarstod signifikanta resultat endast för antisocialt beteende och nedsatt daglig funktionsnivå. Vår slutsats blev att symptom på neuropsykiatriska funktionshinder eller annan psykisk

ohälsa vid 9 eller 12 års ålder var associerat med en mer problemtyngd tonårsutveckling. Oberoende av annann samsjuklighet var ADHD-symptom vid 9 eller 12 års ålder den mest betydelsefulla riskfaktorn (av de riskfaktorer

som vi studerade) för utveckling av antisocialt beteende och nedsatt daglig funktionsnivå i denna studie. I delarbete III studerade vi könsskillnader mellan olika nivåer av ADHD-symptom i barndomen och psykosociala utfall i tonåren. Ett större urval av svenska tvillingar (totalt 4635 stycken) screenades för neuropsykiatriska symptom med hjälp av A-TAC-intervjun (se ovan). I delarbete III och IV inkluderas alla tvillingar, även de som var screen-negativa för någon neuropsykiatrisk diagnos. Dessa barn och deras föräldrar erbjöds sedan att delta i en enkät vid 15 års ålder, med frågor avseende aktuell psykosocial situation. För att urskilja effekten av att ha haft olika nivåer av ADHD-symptom i barndomen delades kohorten in i tre grupper: de som varit screen-negativa för ADHD vid baslinjeintervjun, de som varit screen-intermediära (dvs visat upp vissa drag på ADHD men inte över tröskelvärdet för en diagnos), och de som var screen-positiva (dvs uppvisat symptom över tröskelvärdet för en diagnos). I samband med uppföljningsintervjun vid 15 års ålder fyllde både barn och föräldrar i skattningsformulär gällande: 1) aktuella symptom på hyperaktivitet/ouppmärksamhet, 2) kamratproblem, 3) skolproblem, 4) internaliserande problem (ångest/depression) problem, 5) antisocialt beteende, 6) alkoholmissbruk och 7) drogmissbruk. Våra resultat visade att en högre nivå av ADHD-symptom i barndomen var associerat med mer hyperaktivitet/ouppmärksamhet vid 15 års ålder samt med mer psykosocial problematik. Detta gällde inte bara den screen-positiva gruppen, utan även den screen-intermediära gruppen (båda kön) rapporterade avsevärda psykosociala problem. Flickor uppgav dock mer internaliserande problem än pojkar oavsett ADHD-symptomnivå. Flickor som varit screen-positiva för ADHD uppvisade högre problemnivåer än de screen-positiva pojkarna för flera av de psykosociala utfallen och särskilt gällande drogmissbruk. Liknande resultat observerades också för screen-intermediära flickor jämfört med screen-intermediära pojkar. Våra slutsatser blev att fynden stödjer uppfattningen att ADHD-symptom, såväl som deras