Att sätta sig själv på spel: Om språk och motspråk i pedagogisk praktik

Att sätta sig själv på spel: Om språk och motspråk i pedagogisk praktik

Det finns två vanlig förekommande föreställningar om lärande. Enligt den ena tillägnar sig individen kunskapen om världen på ett odramatiskt sätt; den inhämtade kunskapen berikar individens föreställningsvärld och ökar repertoaren av förståelse. Den lärande individen, har däremot inte påverkats i nämnvärd utsträckning, eftersom kunskapsstoffet har infogats i de kognitiva referensramar som individen redan förfogar över. Det andra synsättet beskriver däremot den pedagogiska händelsen som gränsöverskridande. Individens världsbild omskapas och subjektet själv modifierar förändrar sin självförståelse och omvärldsförståelse. Båda föreställningarna, där det ena handlar om att bekräfta och förstärka och det andra att utmana och förändra, behövs och existerar parallellt. Undervisning handlar både om att föra vidare det vetande vi har, men också att kritiskt ifrågasätta och överskrida etablerade föreställningar. Det lärande som handlar om ett bekräftande, där ny kunskap läggs till den tidigare förvärvade kunskapen i en summativ process vet vi ganska mycket om, men den gränsöverskridande processen är mindre utforskad. Mer sällan talas det om att utmana och provocera den föreställning som man har.

I alla sammanhang är människan meningsskapande och strävar efter ett ordningsskapande, en mening, i det som sker. Det innebär såväl ett kognitivt som ett existentiellt meningsskapande. Mot denna bakgrund handlar lärande om meningsskapande processer där individens självförståelse och omvärldsförståelse provoceras och utmanas. Avhandlingen har ambitionen att problematisera detta.

För att förändras och tänka nytt måste gränser för tänkande och handlande rubbas, eller överskridas. Något behöver stöta mot den etablerade föreställningen som individen har. Motspråk är därför ett återkommande begrepp i avhandlingen. Konst kan ses som motspråk, men även pedagogiska processer kan ha denna karaktär. Motspråk är det som provocerar, och som ifrågasätter det språk som personen använder sig av vid tolkningen av sina livserfarenheter. I avhandlingen undersöks pedagogiska händelseförlopp där gränsöverskridandet är en faktisk möjlighet för de deltagande personerna. Hur beskriver deltagarna i de båda arenorna dessa händelser och hur går de in i det pedagogiska spelet ? Att ge språk åt konkreta bilder och teoretiskt tematisera det pedagogiska sammanhanget när individens världsbild och självbild konfronteras, tolka och analysera dessa sammanhang det är syftet i denna avhandling.

Empirin utgörs av två pedagogiska arenor. Den ena arenan handlar om ett möte mellan skola och teater. Genom gruppintervjuer har en analys genomförts som visar på lärares föreställningar om teater och teaterns potential i ett utbildningssammanhang. Den andra arenan är en högskolepedagogisk kurs i kulturpedagogik där deltagarnas skrivna inlämningsuppgifter utgör det empiriska materialet. På bägge arenorna äger olika språkliga konfrontationer rum, och deltagarna ställs inför en valmöjlighet, att gå in i det pedagogiska spelet eller ställa sig utanför. När olika föreställningsvärldar bryts mot varandra så ställs vi inför valet att välja. I avhandlingen formuleras det som tre olika handlingsstrategier: gå in i stanna kvar och fly undan .

Språkliga konfrontationer pågår ständigt medvetet eller omedvetet. Ett didaktiskt kunnande handlar därför om att kunna tolka vilka processer och motprocesser, språk och motspråk som utspelas i det pedagogiska rummet. Didaktiska frågor för skola och lärarutbildning blir i detta perspektiv: Hur sätts det pedagogiska spelet igång? Hur kan en undervisning skapas som konfronterar elevernas/de studerandes föreställningsvärld? Vad innebär det att tillåta mer av oförutsägbarhet? Hur kan andra stämmor än den jag själv förfogar över höras? Vad är ämnets utmanande potential? Hur kan försök till motspråk organiseras?

Genom konfrontation och provokation kan språket om jaget och omvärlden utmanas och utvecklas, vilket är nödvändigt för att kunna tydliggöra oss själva både som lärare och som elev/student. Detta för att vi inte ska bli oförmögna att diskutera i värdetermer och bli tysta.

Abstract in English

In order to change and to think in new ways boundaries of thought and action must be dislodged or crossed. To do this, something needs to disrupt the conceptual world. Counter-language is therefore a recurring concept in this dissertation. Art can be seen as counter-language, but also pedagogical processes can have this characteristic. Counter-language is that which provokes, that which calls into question the language people use to interpret their life experiences.

In this dissertation I examine two pedagogical chains of events that challenge the participants’ ”world view”, and in which the participants meet a counter-language aimed at the type of learning that involves the confirmation of knowledge. How do the participants in these two arenas describe these events, and how do they approach the pedagogical ”game ? The goal is to organize in theoretical themes and to put into words the concrete images of the pedagogical context where individuals’ world view and self-image are confronted, and to interpret and analyze them.

The empirical part of this study involves two arenas. The first arena is an encounter between the school and the theatre. An analysis of group interviews shows how teachers talk about theatre and its potential in educational contexts. The second arena is a university course in cultural pedagogy in which the participants’ written assignments comprise the empirical material. What happens when the participants experience counter-language? When conceptual worlds are confronted or challenged, we can react in different ways. We are faced with the choice to choose, to either look at or to look away. In encounters with counter-language, teachers and course participants are confronted with these choices. Should they engage in the pedagogical ”game”? The results show what happens when the participants are confronted with counter-language. Three different action strategies are formulated: ”to go into,” ”to stay put,” and ”to flee from.”

People strive to create order, to create meaning, in everything that happens. This involves both cognitive and existential meaning-making. In this perspective learning involves meaning-making processes in which pupils’ understandings of themselves and the world are provoked and challenged. A frequently occurring notion about learning is that it is a linear process in which new knowledge is added to previously learned knowledge in a summative process. However, learning is more complex than this. Less frequently do people speak of challenging and provoking existing knowledge. It is my intention to problematize this.

By way of conclusion, didactic issues concerning the school, and the teacher education are discussed in light of this study s findings.