Skolans responskultur som skriftpraktik.

Skolans responskultur som skriftpraktik. Gymnasisters berättelser om lärarens skriftliga respons på uppsatsen

Studiens huvudsakliga syfte är att gestalta mönster i den responskultur som gymnasister berättar om och befinner sig i inom modersmålsämnets skrivundervisning. Med ett starkt elevperspektiv letar jag efter gymnasieelevens berättelse om lärarens skriftliga respons på uppsatsen. Studiens trippelhermeneutiska ambition syftar till att i den kritiska diskussionen lyfta in studiens resultat i ett sammanhang av nätkulturernas multimodala textlandskap. Att beakta nätkulturerna i ett sammanhang av skolans responskultur, motiveras med att nätet är en plats där de unga vistas mycket och länge. För de unga är nätet är en viktig plats för socialisation, där umgänget upprätthålls och drivs av responsmekanismer jämförbara med den här studiens.

Materialinsamlingen för Skrivprojekt, som förutom den här avhandlingen resulterat i en licentiatavhandling (Kronholm-Cederberg, 2005), gjordes under ett läsår vid ett svenskspråkigt gymnasium i Finland. Den centrala empirin består av åtta autentiska elevuppsatser med tillhörande skriftlig lärarrespons, djupintervjuer eller responssamtal samt ett portföljmaterial.

För att med en hermeneutisk forskningsansats och med en dialogiskt inspirerad förförståelse beskriva, analysera och tolka de skrifthandlingar som strålar samman i skrivundervisningens mest skoltypiska genre, uppsatsen, används teoribildningar inom skriftkulturforskningen (Literacy Studies). Elevuppsatsen förstås som en skrifthändelse (literacy event) och lärarens respons förstås som en annan. Motsvarande enskilda och observerbara skrifthändelser etablerar på sikt mönster av skriftpraktiker (literacy practices). Responssamtalen är också en typ av skrifthändelser som utgör ett slags metareflektion över uppsatsen och lärarresponsen. Studiens narrativa analys följer en trestegsmodell med konstruktion av åtta deskriptiva narrativer på individnivå, tematisk dekonstruktion av narrativerna och slutligen rekonstruktion till metanarrativer.

Resultaten tolkas i ett kontinuum av acceptans-ambivalens-protest samt förståelse och icke-förståelse. De sammanfattande metanarrativa berättelserna om responskulturens mönster lyder: berättelsen om det villiga godkännandet, berättelsen om det nödvändiga motståndet, berättelsen om den bekymmersamma dunkelheten. Studiens elevperspektiv visar att eleven är långt ifrån deterministiskt dömd till enbart acceptans av lärarresponsen. Hon eller han skapar snarare ett rörelseutrymme mellan acceptans, ambivalens och protest. Unga människor satta i rollen som elever i skola och examenssystem växer i själva verket till handlande subjekt när de ges utrymme, vilket sker under responssamtalen. Responssamtalet, som i den här studien används som ett medierande verktyg för en ökad förståelse av textrespons, är ett kraftfullt sätt att synliggöra texter på. Däremot finns det anledning att misstänka att skrivundersvisningen sällan erbjuder sådana möjligheter till dialogiska möten med textrespons.

Om lärarens respons konstateras för det första att den är normativ; den pekar på brister mer än förtjänster, den visar i större utsträckning på elevens oförmåga än förmåga. För det andra tenderar lärarna att halka in på neråtglidning i responsgivningen; de lokala textnivåerna som ortografisk, lexikal och syntaktisk textnivå uppmärksammas framför de mer globala textnivåerna som disposition, innehåll och genre. För det tredje ges responsen enbart på färdiga textprodukter, varför spåren av processkrivning är obefintliga.

I studiens diskussionskapitel hävdas att den interaktionistiska dimensionen mellan elev och lärare förskjuts i bakgrunden i en skoltypiskt präglad responskultur. Inslaget av eller angelägenheten om en vital interaktion i responsen och en horisontell dialog mellan läsare och skribent är perifera och sekundära i studiens resultat. Lärarens monologiska spår av respons och elevens berättelse om en monologisk och auktoritär responskultur ljuder istället av kulturhistoriska ekon inte minst förankrade i en snart 160-årig studentexamenstradition. Ett närmast motsatt spänningsförhållande anas i nätkulturernas skriftpraktiker, i sociala medier som bloggar, chattar och olika diskussionsforum. I nätgemenskaperna utgör den interaktionistiska dimensionen förgrunden. Relationen mellan skribent och läsare, mellan yttrare och adressat, upprätthåller i själva verket nätkulturernas karakteristiska och påfallande lösa strukturer. Institutioner och kulturhistoriskt givna hierarkier får på många sätt ge vika för individens starka ställning i nätkulturen. Skribenten griper tag i nätets interaktiva verktyg i syftet att fånga upp en svarare eller adressat. Adressaten är långt ifrån alltid känd på förhand men yttrandet riktas ändå mot en presumtiv läsare.

Det skrivande klassrummet kunde vara en plats för överbryggad responskultur mellan den traditionella formalistiskt präglade responspraktik som gestaltas i den här studien, och den responspraktik som de digitalt infödda odlar, upprätthåller och nyskapar genom att socialisera sig på nätet. I ett skrivande klassrum som använder elektronisk respons som ett naturligt och självklart alternativ, deltar läraren och eleven på mer jämställda villkor. Semiotiska tecken laddade med makt i form lärarens rödpenna eller mer vuxna handstil avlägsnas. Med rätt enkla manövrar av läraren kan responsrummet öppnas till flerstämmighet för kamrater i det fysiska klassrummet men också på virtuella mötesplatser. I den avslutande diskussionen efterlyses således en digitaliseringsreform av skrivundervisningen och inte minst av den finländska studentexamen.