Framing in educational practices. Learning activity, digital technology and the logic of situated action

Framing i undervisningspraktiker Lärandeaktivitet, digital teknologi och logiken i situerad handling

Bakgrunden till denna avhandling är ett intresse för mötet mellan etablerade, lokala skolpraktiker och digital teknologi. Idag används digital teknologi i de flesta verksamheter i samhället och däribland även i många skolsammanhang. Ännu så länge finns det dock relativt lite kunskap om vad som sker i aktiviteten när elever arbetar med digitala verktyg. Traditionellt har nya medier som införts i utbildningssammanhang omgetts av antingen misstänksamhet eller löften om att de kommer att revolutionera undervisningen. Digitala verktyg är inget undantag utan omges nu av antaganden av liknande karaktär, det vill säga att användningen av dessa verktyg kommer att innebära en fundamental förändring när det gäller lärande och undervisning. De påståenden om vinster som digital teknologi sägs innebära är diskutabel på flera sätt och den bas som forskningen vilar på är långt ifrån entydig. En anledning är att stor del av forskningsresultaten kommer ifrån mer eller mindre experimentella studier och kortsiktiga försöksverksamheter som har varit svåra att upprepa i en ordinär skolpraktik Detta bland annat då denna typ av experiment eller försöksverksamheter ofta har inneburit att stora resurser i form av forskare och expertis medverkat aktivt i situationen, där också specifika digitala verktyg använts och aktiviteten då blivit något utöver den löpande, dagliga skolaktiviteten. När sedan studien upprepats i en ordinär klassrumssituation så har inte samma resultat uppnåtts. I denna sammanläggningsavhandling bestående av en kappa och 3 artiklar, presenteras en del av dessa påståenden och relateras till de empiriska resultaten från studierna. Avhandlingen är gjord inom ramen för projekt DID (Design och Implementering av Digitala läromedel) som finansierats av LearnIT. En övergripande ambition har varit att studera vad det betyder för eleverna i en skolpraktik att digital teknik används och vad som blir definitionen av denna aktivitet. Genom att studera hur de digitala verktygen används av elever i en miljö där verktyget redan är en del av den dagliga verksamheten strävar analysen efter att undersöka vad som görs relevant i interaktionen mellan gymnasieelever i lärandeaktiviteter där de använder ett digitalt läromedel och löser benämnda uppgifter, så kallade lästal, i matematik.

Resultaten från de tre studierna visar att elevernas samtal och handlingar inte bara handlar om det matematiska innehållet utan också om olika funktionaliteter och designkvaliteter hos den digitala teknologin. Det digitala läromedlet inbjuder till vissa typer av aktiviteter, t.ex. iterativa överslagsberäkningar som inte nödvändigtvis har att göra med problemlösning av uppgiften ifråga. En rimlig förklaring till detta är att det inte kostar speciellt mycket i termer av tid och kraft för att skriva in nya siffror och göra nya beräkningar upprepade gånger. En annan förklaring är att responsen från det digitala läromedlet är neutral, dvs. å ena sidan tålmodig å andra sidan inte anpassad till de speciella förutsättningarna och individuella behov hos elever, något som kan sägas vara ett grundläggande värde hos lärare. Detta är beaktansvärt i förhållande till påståenden om att digital teknologi mer eller mindre är självinstruerande. Det empiriska resultatet visar snarare att avsaknaden av samspelet för med sig osäkerhet och flertydighet i aktiviteten, vilket innebär att eleverna inte betraktar sig själva som ansvariga för svårigheterna, utan förlägger problemet i olika funktionaliteter i det digitala läromedlet. Eleverna går då miste om möjligheten att lära sig ett visst innehåll, men ges också möjlighet att gå vidare med nästa uppgift utan ett ifrågasättande av sin egen förmåga att lösa den matematiska uppgiften. En annan resultatbild visar att i elevernas strävan efter en gemensam förståelse av vad uppgiften går ut på blir de hjälpta av att försöka ta designerns perspektiv. Således visar eleverna ett slags perspektivtagande i form av att diskutera och försöka tolka logiken i det digitala läromedlets design, för att förstå vad uppgiften går ut på så att arbetet kan fortgå.

Resultatet från denna studie pekar på vikten att belysa de olika löften om att revolutionera lärandet som omgärdar användandet av digitala verktyg med empirisk forskning. Det är intressant att notera att föreställningen om förbättrat lärande i förhållande till digital teknologi är så stark, trots att detta inte kunnat bevisas. I stället pekar mycket av den tidigare forskningen åt samma håll som resultaten av denna studie, nämligen att lärandeaktiviteten där digitala verktyg används leder till nya möjligheter och andra problem, förändrade pedagogiska situationer, nya relationer mellan elever och innehållet de skall utveckla kunskap om samt nya didaktiska situationer för lärare.

Utbildningspraktiker är generellt sett praktiker som är reglerade av olika regler, läroplaner etc. samt som ofta hårt är styrda av ett strikt tidsschema. Om syftet är att förändra dessa till mer flexibla, motiverande och engagerande praktiker, har historien visat att det inte är möjligt att avgöra hur det skall göras med ett perspektiv utifrån; det bör istället utföras i relation till den existerande praktikens villkor. En intressant fråga är på vilka sätt tekniken kan integreras i klassrumsarbete så att eleverna lär sig ett innehåll, men via digital teknologi. Som resultaten av föreliggande studie visar, är det tveksamt vad elever lär sig om innehållet när aktiviteten i stor utsträckning handlar om funktionaliteter i det digitala läromedlet. Frågan som måste ställas är då hur digitala teknologier kan integreras i klassrumspraktiker på ett sådant sätt att hänsyn tas till praktikens villkor?

Framing in educational practices. Learning activity, digital technology and the logic of situated action

An overarching ambition of this thesis is to study the in situ practices that emerge when technology becomes part of educational activities and, in addition, to examine what students definition of such activities will be. By analysing students concrete uses of digital technology in regular classroom practices, the study intends to demystify how digital technology codetermines activities in educational settings. A background of this interest is that there are many different claims in the literature and in the public debate regarding what learning will be like when such tools are used. Accordingly, the use of digital technologies is in this thesis studied from the perspective of student activities and rationalities. Analytically, this is done within a sociocultural perspective and, in addition, with the help of the conceptual distinctions of frame analysis. Empirical material have been collected via video recordings of secondary school students engaging in solving word problems in mathematics presented by means of educational software. The analyses aim at scrutinizing what the presence of educational software in mathematics implies for the students learning practices in situations when they encounter some kind of difficulty in their problem solving. The results, presented in three studies, show that for long periods of time the students interaction involved not only the contents but also different functionalities and design qualities of the digital technology. The findings in this study thus point to the need to question the alleged benefits that surround the implementation of digital technologies. According to the empirical findings in the three studies presented in this thesis, along with knowledge from previous research, digital technology cannot be said to improve learning in any linear sense. Instead, educational activities involving the use of digital technologies imply a different way of learning with new possibilities and new problems; a different pedagogical situation and a different relation between the students and the contents.