Lärare ska aldrig acceptera dålig teknik

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är programmerare i grunden men har även vidareutbildat mig till lärare – det var i samband med min lärarutbildning som jag insåg att IT och lärande var en ganska spännande kombination. Lärare tvingas ofta acceptera en teknik som egentligen inte uppfyller deras behov: det är tekniken som formar den pedagogiska situationen, fastän det borde vara tvärtom. I de flesta fall har man ett problem som man löser med hjälp av teknik, men i skolans värld får man tekniken först – och sedan har man plötsligt problem. Jag upplevde att min bakgrund gjorde att jag kunde se på den här problematiken ur en annorlunda synvinkel, och därför bestämde jag mig för att studera det här området närmre.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt hur man kan bygga tekniska lösningar på ett sätt som gör att de blir anpassningsbara utifrån olika pedagogiska scenarion. Jag ville ta reda på hur tekniken kunde utvecklas så att den gav stöd för olika pedagogiska metoder, till exempel genom ökad flexibilitet. Ett viktigt fokus i avhandlingen är därför modularitet, (att skapa en modulär teknisk miljö), vilket innebär att du istället för färdiga, statiska lärplattformar kan plocka ihop ett antal moduler för att skapa den lärmiljö du behöver. Lärplattformar är nämligen lite som en Schweizisk armékniv: dåliga på ganska mycket. Lärare vet att de inte har behov av någon Schweizisk armékniv, de behöver proffsverktyg. Det är en insikt som verkar ha nått den högre utbildningen, idag ser vi en trend där många universitet och högskolor försöker ta sig ur det här med lärplattformar, samtidigt börjar många kommuner just nu att köpa in det för skolornas räkning. I avhandlingen visar jag på vikten av att skapa en utbildningsinfrastruktur snarare än en lärplattform, eftersom den förra ökar flexibiliteten och gör det möjligt för olika applikationer och produkter att samverka med varandra.
– Det inneboende problemet med färdiga lärplattformar är att läraren använder dem för att planera sin undervisning, men den undervisning som planeras där begränsas eftersom arbetet sker på tillverkarens villkor snarare än lärarens. Tillverkaren kan nämligen inte förutsäga den pedagogiska processen fullt ut, det går inte att på förhand bestämma en undervisningssituation in i minsta detalj, och då faller strukturen som de här systemen vilar på. Många av de här lärplattformarna har således en utgångspunkt som är fix och färdig, med det passar inte in i alla pedagogiska sammanhang och framför allt inte i grundskolan, där man oftast arbetar mer öppet. Den optimala lärmiljön existerar egentligen inte förrän läraren plockar ihop den inför en viss pedagogisk situation (precis som att man plockar ihop vilket undervisningsmaterial som helst), men för att skapa en sådan digital lärmiljö krävs en teknik som stödjer det. Genom att kombinera objekt från olika källor kan man skapa en helhet i undervisningsmaterialet, vilket är precis vad jag har gjort för den virtuella lärmiljön.
– Hur miljön kan anpassas genom att göra den modulär är bara ett fokus i avhandlingen, jag har även tittat på vilka möjligheter som finns att utnyttja modulariteten för att skapa adaptiva miljöer. Det finns nämligen ett behov av att kunna kommunicera förändringar mellan den pedagogiska processen och lärmiljön, det vill säga en adaptiv pedagogisk miljö behöver en motsvarande adaptiv digital miljö. I det här avseendet finns det ett antal standarder på marknaden, men de är inte tillräckligt flexibla: vi behöver en standard som representerar den pedagogiska processen, så att när scenariot förändras så sker även en förändring i realtid i den digitala miljön (det vill säga medan undervisningen pågår).

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att modularitet är en väg mot mer flexibla system som är anpassningsbara på ett helt annat sätt än dagens lärplattformar. Då krävs infrastrukturer och standarder om vi ska kunna utveckla det här framöver. Avhandlingen visar även att genom att använda en semantisk webbteknik kan vi skapa miljöer som inte bara är anpassningsbara utan även adaptiva – de förändrar helt enkelt sig själva utifrån det som sker i systemet. Tänk dig att du jobbar med problemlösning på en sjuksköterskeutbildning, där studenterna har ställs inför ett fall med en fiktiv patient. Beroende på vilka beslut studenterna fattar så kommer undervisningssituationen att utvecklas på olika sätt. Genom att utnyttja semantisk webbteknik utvecklas fallet baserat på dessa input: väljer de att medicinera patienten skulle de till exempel kunna mötas av en inbyggd tjänst som hjälper dem att söka efter olika typer av medicin. I avhandlingen visar jag hur en semantisk webbteknik skulle kunna användas i samband med att man utvecklar digitala lärresurser.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Resultaten i sig är inte så överraskande kanske, det känns snarare roligt att ha hittat en framkomlig väg i det här arbetet. Just modularitet har blivit en viktig förutsättning för teknikutvecklingen även inom andra områden, så det är inte så förvånande att detsamma gäller för virtuella lärmiljöer. Det unika med avhandlingen är att den visar på en koppling mellan pedagogisk process, modularitet och infrastruktur.

Vem har nytta av dina resultat?

– Framför allt personer som arbetar med att bygga virtuella lärmiljöer eller standarder, men också anställda inom kommun och universitet som ska köpa in lärplattformar. Det finns faktiskt redan nu lärplattformar som bygger på en modulär infrastruktur (till exempel Sakai).

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas förstås att avhandlingen i förlängningen kan leda till att skolan får bättre digitala lärmiljöer. Framför allt hoppas jag att man ute i kommunerna börjar tänka i termer av infrastruktur istället för produkter och lärplattformar. Vad som utvecklas tekniskt, ända ner på lägsta nivå i form av ettor och nollor, påverkar det du gör i klassrummet. Det måste lärarna bli medvetna om, så att de kan bli en del av lösningen. Deras input är oerhört viktigt: man ska aldrig acceptera dålig teknik.

Hedda Lovén