Till-tal och an-svar: ett sätt för läraren att navigera

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare varit verksam som tandhygienistlärare, och då funderat mycket på olika pedagogiska dimensioner av yrket, till exempel det här med att lära människor tillämpa egenvård och bli friska i munnen. Jag upplevde dock att det saknades teorier och språk för det pedagogiska bemötandet och dess effekter. Det fick mig att vilja skriva om vad det pedagogiska bemötandet egentligen består i och vilka konsekvenser det har för hur det pedagogiska budskapet tas emot.

Vad handlar avhandlingen om?

– Syftet med avhandlingen har varit att konstruera ett pedagogiskt förhållningssätt, vilket jag gör genom att använda konceptet till-tal och an-svar. Det här är gamla religiösa termer som jag till övervägande del har frigjort från deras religiösa betydelse och sedan satt in i ett pedagogiskt sammanhang. Jag hämtade inspiration till att betrakta tilvaron som till-tal och an-svar från den judiska filosofen Martin Buber, som förvisso är verksam inom det existensfilosofiska fältet men som också skriver den del om pedagogik. Hans idéer gav mig en tanke om att betrakta pedagogens förhållningssätt som att världen handlar om tilltal och ansvar: när du möter en elev så ska elevens situation, erfarenheter, styrkor och svagheter ses som något som talar till dig, vilket kräver ett gensvar: det är pedagogens ansvar och skyldighet att agera på detta tilltal. Ordet ansvar har i det här fallet två betydelser: dels att pedagogen har ett ansvar för att svara an, men också att det du företar dig ska betraktas som ett svar på det eleven behöver. Det pedagogiska förhållningssätt som jag skriver fram i avhandlingen innebär att man ser på verkligheten som bestående av tilltal och ansvar, att eleven tilltalar och läraren svarar an. Alla val du gör som pedagog kan ses som ett svar, även att inte göra något val alls. Men då medför ansvarsaspekten av det förhållningssätt jag har skapat att ett underlåtande från pedagogens sida att göra något, till exempel att hantera en elevs problem, måste hanteras på ett ansvarsfullt sätt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Om man anlägger det här pedagogiska förhållningssättet, det vill säga om man betraktar tillvaron som bestående av tilltal och ansvar, då aktualiseras tre faser: den hörsamma fasen är receptiv och handlar om att ta in vad eleverna kräver av mig som lärare. Den andra fasen är reaktiv och handlar om att svara an, det vill säga att kärleksfullt leda, vilket hamnar mitt emellan att abdikera från ansvar och att styra på ett auktoritärt sätt. Den tredje fasen är produktiv och handlar om lärarens tilltal till eleven, ett tilltal som sker i syfte att åstadkomma en reaktion, att ruska om och provocera elevens världsbild för att möjliggöra en utveckling. För pedagogens del handlar det också om att våga ta risker och visa vem man är – att sätta sig själv på spel.
– Tilltal och ansvar är ett förhållningssätt, och som sådant kan det inte hävdas vara bättre än något annat. Men om man som pedagog väljer att se tillvaron på det här sättet och navigera därefter, så har du valt ett förhållningssätt som fokuserar mer på vem du vill bli som person istället för hur och varför. Det leder i sin tur till att dina ställningstaganden kommer att stå på en starkare grund än om du bara följer ett färdigt recept.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Målet var att skapa någonting nytt, att överhuvudtaget kunna prata om ett pedagogiskt förhållningssätt, så slutsumman är både överraskande och given på samma gång.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som använder pedagogik på något sätt i sin yrkesutövning, till exempel inom skola och vård – kanske även inom polisen. Den här avhandlingen är relevant för alla som har en pedagogisk dimension i sin kontakt med andra människor.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten åtminstone kan leda till att lärare får ett språk för hur man kan förhålla sig pedagogiskt, kanske vågar en del till och med pröva den här teorin. Jag tror att det här är ett mer hållbart förhållningssätt i längden, eftersom det ligger närmre dig själv – det går inte att hela tiden tillämpa andras förhållningssätt, om man inte tänker ut sina egna ställningstaganden i relation till sig själv så är grunden man står på falsk. Dessutom undkommer du därigenom det ansvar som ligger inneboende i att ta ställning, och det håller helt enkelt inte i längden.

Hedda Lovén