Elevers språkutveckling är ALLAS ansvar
Anne Palmér har undersökt den muntliga kulturen i två klasser som läste på olika yrkesinriktade gymnasieprogram. Hon upptäckte att inte bara svenska utan också yrkesförberedande karaktärsämnen kunde ge eleverna goda tillfällen att utvecklas muntligt:
– Jag menar att alla lärare måste ses som språklärare i viss mån, elevernas språkutveckling angår inte bara svenskämnet!
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Intresset bygger på mina egna erfarenheter som lärare: jag har alltid tyckt att kommunikationen med eleverna var rolig, inte minst för att få en bild av hur deras skriftliga och muntliga förmågor utvecklades. Jag har även arbetat som konstruktör av det nationella provet i svenska och märkte då att den muntliga delen inte hade lika hög status som den skriftliga. I början var den muntliga delen valfri, vilket ledde till att bara hälften av lärarna var intresserade av att låta eleverna göra den delen av provet. Det fick mig att börja fundera på vilken status den muntliga språkutvecklingen i skolan hade.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om vilka förutsättningar gymnasieskolan ger eleverna att utvecklas muntligt. Jag tittar på två aspekter av muntlig kompetens som är särskilt viktiga för studier och skola: förmågan att utveckla resonemang i samtalet (gemensamt såväl som enskilt) samt konsten att kunna tala inför grupp. Jag har följt två gymnasieklasser som läser på två olika yrkesinriktade program: fordons- och hantverksprogrammet samt omvårdnadsprogrammet. Jag tyckte att det var intressant att se hur den muntliga aspekten kom fram i de olika ämnena (både i svenska och karaktärsämnena), inte minst för att ta reda på hur gymnasieutbildningen i sin helhet kan förbereda elever för arbetslivet och hjälpa dem utveckla sin muntliga kompetens. I avhandlingen analyserar jag de samtal som förs i dessa två klasser, ibland på detaljnivå: hur ställer lärare frågor, vilka svar ger eleverna och hur agerar läraren utifrån det? Dessutom tittar jag på hur eleverna skaffar sig olika talutrymmen och utnyttjar smågruppssamtalen. När det gäller att tala inför grupp undersöker jag bland annat hur man använder sig av förberett tal i klassrummet och hur det kommer in i undervisningen som helhet: sker det enbart en utvärdering av elevens prestation eller sätts anförandet in i ett funktionellt sammanhang?
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– När det gäller svenskundervisningen visar studien att eleverna som läste på omvårdnadsprogrammet hade en muntlig kultur i klassrummet som kännetecknades av bildning och färdigheter. Undervisningen fokuserade på litteraturhistoria och litterära texter – det vill säga att ge eleverna en litterär allmänbildning. I den här klassen arbetar man mycket med grupparbeten, men uppgifterna är så styrande att eleverna löser dem utan att behöva utveckla ett gemensamt resonemang. Redovisning betraktas som färdig information som enbart ska överföras från redovisarna till klassen – det leder inte till någon vidare diskussion, vilket gör att redovisningen snarare blir en färdighet än en aktivitet med ett eget kunskapsinnehåll. Vilka förutsättningar för språkutveckling ger då den muntliga kulturen i svenskämnet för eleverna på omvårdnadsprogrammet? Smågruppsamtal, redovisning och klassrumsdiskussion är alla saker som skulle kunna vara bra, men det blir tyvärr inte det. Läraren nöjer sig med en ganska ytlig bildning, det räcker med att eleverna har fått ett hum om vad det handlar om, vilket gör att ett djupare engagemang hos eleverna uteblir. Det skapas ingen riktigt kommunikation i undervisningen, vilket blir ett hinder för en verkligt meningsfullt språkutveckling i den här klassen.
– I den andra klassen (fordons- och hantverksprogrammet) skapas en helt motsatt muntlig kultur som kännetecknas av ett dialogiskt meningsskapande. Eleverna jobbar med ett brett spektrum av texter i olika temaarbeten, vilket ger en bredare bas för samtalen och det muntliga. Den muntliga kulturen i klassrummet leder till många utvecklande resonemang, vilket verkar höra samman med att läraren har ett öppet förhållningssätt till kunskap och en lyssnande attityd till eleverna. Även i den här klassen arbetar eleverna i smågrupper, men då inför olika rollspel. Det visade sig att givna och enkla instruktioner ledde till att eleverna löste uppgiften utan att utveckla djupare samtal, medan mer komplexa uppgifter krävde att de resonerade på en högre nivå. Läraren arbetade också hårt för att sprida ordet i klassen och få eleverna att lyssna på och delge varandra sina åsikter. Den språkkultur som fanns i klassen skapade en god grund för elevernas språkutveckling. Det bör dock sägas att det förberedda talet fick mycket lite plats: eleverna fick aldrig framträda individuellt, det var hela tiden ett dialogiskt, kollektivt språkbruk.
– När det så gäller den muntliga kulturen i karaktärsämnena på de båda programmen, visar avhandlingen att omvårdnadsämnet gav rika tillfällen till resonemang och förberett tal. I fordonsteknik var eleverna uppdelade i en personbilsgrupp och en tyngre fordonsklass. I den förra gruppen arbetade man nära det praktiska, samtalen förs nästan uteslutande i verkstaden vilket gör att de blir ganska kontextberoende. Jag kunde inte se att läraren medvetet använde språket som ett hjälpmedel för lärande, utan det viktiga var det man gjorde med handen – språket är sekundärt, det kommer om det behövs. I den tyngre fordonsklassen gavs en språkburen kunskap större utrymme än i personbilsgruppen: eleverna förde reflekterande samtal i klassrummet, där de gick tillbaka och diskuterade det man hade gjort praktiskt eller teoretiskt.
Det bör dock sägas att ingen av grupperna arbetade med förberett tal.
– Slutligen tittade jag på genomförandet och utfallet i den muntliga delen av det nationella provet i de två klasserna. Avhandlingen visar att de muntliga kulturer som fanns i klassrummet färgade av sig på hur eleverna genomförde det nationella provet. Ett kvalitetskriterium som jag använder mig av är ”utbyggda topiker”, det vill säga hur mycket eleverna lyckas fördjupa innehållet i det muntliga anförandet så att det blev intressant för dem som lyssnar. Eleverna på fordons- och hantverksprogrammen var osäkra när det gällde att framträda inför en grupp och de hade svårt att enskilt hålla ordet tillräckligt länge, men de var relativt bra på att bygga ut enskilda topiker/samtalsämnen. Eleverna som läste omvårdnadsprogrammet var ganska vana att tala inför grupp, men å andra sidan förhöll de sig ofta ytligt till de ämnen som de tog upp. Eleverna behöver hjälp med att bygga upp monologer som både är tillräckligt långa och där de olika samtalsämnena är fördjupade.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Att det uppstod så motsatta muntliga kulturer i de två klasserna. Det visar att det finns en väldig bredd i skolan: det är inte ämnet som avgör vilka förutsättningar eleverna får för muntlig språkutveckling, det är hur ämnet behandlas. Jag kunde se att hur läraren lägger upp undervisningen, hur läraren ser på kunskap och hur läraren ser på språk i lärandet är viktiga aspekter som styr elevernas språkutveckling.
Vem har nytta av dina resultat?
– Lärarutbildningen, blivande och verksamma lärare samt människor inom skolvärlden som är intresserade av språkutveckling generellt. Det här angår inte bara svenskämnet, som förvisso har huvudansvaret för elevernas språkutveckling, utan det här är något som alla ämnen måste ta ansvar för. Svenskämnets få timmar räcker helt enkelt inte till, därför måste eleverna få möjlighet att utveckla sitt språk i alla ämnen. De elever i min studie som gick omvårdnadsprogrammet fick nästan bättre möjligheter till språkutveckling i omvårdnadsämnet än i svenskämnet. Jag menar att alla lärare ska ses som språklärare i viss mån: det behöver inte, som många tror, handla om att tala om vad som är korrekt svenska, utan snarare om att erbjuda tillfällen att använda sig av språket i olika situationer.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Avhandlingen innehåller många detaljerade exempel av hur undervisningen och den muntliga kulturen kan se ut i skolan, och förhoppningsvis väcker det tankar kring den egna praktiken och hur man skulle vilja arbeta. Det finns en ledarstil som jag tror kan vara bra för en muntlig språkutveckling: att lyssna på djupet på vad eleverna har att säga och att vara en tydlig ledare – utnyttja den maktposition du har för att hjälpa alla elever komma till tals, för låter du regerande maktstrukturer vara så finns det många elever som riskerar att hamna i skymundan. Som lärare är det ditt ansvar att styra verksamheten och sätta upp regler som gör att eleverna lyssnar på varandra. Det gäller för läraren att använda sin uppfinningsrikedom – så att olika personligheter får komma till tals i klassrummet.