Läseboksbarnen har tagit över berättandet
Forskaren Angerd Eilard har studerat hur genus, etnicitet och generation samspelar i grundskolans läseböcker under fyrtiofem år. Hennes studie visar att läsebokspojken är mer oförändrad än läseboksflickan och att barnen har tagit över i förhållande till de vuxna – det är de som styr berättandet i dag.
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag har använt läseboken som material och det har sin förklaring i att jag har min grundutbildning inom media och kommunikation och är intresserad av att tänka kritiskt kring medietexter i allmänhet. Jag fick en doktorandtjänst i ett nationellt forskningsprojekt där uppgiften var att undersöka förändrade köns och genusordningar inom skola och utbildning med fokus på mångetniska skolmiljöer och det saknades undersökningar av de tidigare skolårens läromedel.
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om de bilder av genus, etnicitet och barndom som framträder i grundskolans läseböcker, vilka ideal som lyfts fram i texterna under olika perioder och hur idealen förändras över tid. Hur våra samhällsidentiteter som barn, kvinnor och män bibehålls eller nyskapas och vem som inkluderas respektive exkluderas ur bilderna som förmedlas. Min utgångspunkt är att kön, genus, etnicitet, nationalitet, ålder, generation och andra sociala kategorier alltid samspelar och att det inte går att tänka i stereotypa kategorier. Jag utgår från de texter som används idag och letar mig bakåt till 1962 när grundskolans första läroplan träder i kraft. Jag har tittat på texterna i förhållande till de aktuella läroplanerna eftersom alla texter är produkter av sitt samhälle under en viss period samtidigt som de bidrar till att forma historien och samhället genom de bilder de förmedlar.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Med tanke på att de flesta böcker är aktuella ur ett samtidsperspektiv var det intressant att upptäcka att läseböcker från 70 och 80-talen används än idag. Det finns en stor variation i läseböckerna men jag kom fram till att det finns två idealperspektiv som i hög grad genomsyrar läseböckerna: det vita, västerländska perspektivet och det heteronormativa perspektivet. Vad gäller klassperspektivet så har det gått från ett borgerligt perspektiv i de tidigare böckerna via ett arbetarklassperspektiv på 70- och 80-talen tillbaka till ett nytt medelklassideal där det västerländska perspektivet är kvar. Den största förändringen som skett i böckerna är upptäckten av något som jag kallar generationsperspektivet där relationen mellan vuxna och barn har vänt och blivit mer jämlikt, det har till och med blivit så att barnen har tagit över. Det kanske inte är så överraskande men miljöerna i läseböckerna på 60-talet var patriarkala, borgerliga miljöer där pappan hade vit skjorta och slips, mamman var hemmafru och barnen var väluppfostrade. Det fanns tydliga gränser mellan vuxna och barn, mäns och kvinnors områden, och nationer och andra folkslag skildrades som primitiva eller exotiska varelser i fjärran länder. På 70-talet övergår skildringarna till att bli mer och mer socialrealistiska där man visar den fattiga delen av världen. De här skildringarna ersätter de koloniala stereotyper man använt sig av tidigare med en mer solidarisk ton. Samtidigt reproduceras ett imperialistiskt perspektiv där Sverige framstår som det överlägsna, goda, trygga landet. Under 70-talet kommer det in ett invandrarperspektiv i böckerna och så småningom bilder på barn med olika hudfärg: i de senare böckerna på 2000-talet vanligtvis en svart pojke eller en flicka med huvudduk som ofta är tysta i bakgrunden och finns med för att framställa mångfald som en normalitet i skolvardagen. Könsrollerna blev omvända eller utplånade helt och hållet under 70-talet vilket framförallt märks i de nya bilder av familjen som växer fram: en familj som är jämställd och demokratisk, där barnen är delaktiga i hem och skola och männen är ”mjukismän” som hjälper till hemma och hämtar och lämnar barn på förskola och skola. Flickorna är androgyna, bär långbyxor och ägnar sig åt neutrala sysselsättningar, medan pojkarna fortsätter att syssla med ”pojksaker”. Det är intressant att notera att när flickorna anpassar sig mot mer maskulina ideal så tycks det stärka dem, men männen som går in i en mjukare roll tycks däremot försvagas och delvis förlöjligas. På 80-talet är arbetarklassperspektivet norm och det är arbetarklassmiljöer och höghus som skildras, framförallt ur barns perspektiv. En utveckling som jag kunde se som en konsekvens av det här barnperspektivet är att läseböckerna blir mer humoristiskt uppsluppna, något som under 80- och 90-talen övergår det i ren parodi: barn går från att vara lydiga, väluppfostrade barn till att vara de som nu styr berättandet, och vuxna och föräldrar framstår som töntiga bifigurer i bakgrunden. Det är framförallt pappan som förlöjligas och pojkarna framstår som veliga i förhållande till flickorna. Läsebokspojken är mer oförändrad än den självständiga läseboksflickan, och tillåts vara mer barnslig och pojkig. Så är det under hela perioden som jag har tittat på. En anmärkningsvärd sak är att huvudpersonerna i läseböckerna oftast har varit en pojke och en flicka som varit likvärdiga sedan 1960-talet, men i några av de senare böckerna är huvudpersonen en ensam pojke som har en stark flicka kopplad till sig som en partner, i en gammal traditionell, underordnad roll vilket är intressant. I de senare böckerna kan jag se en annan tendens: om kärnfamiljen var idealet inledningsvis så kan man säga att den i de senare böckerna ersätts av ett heteronormativt tvåsamhetsideal med fokus på relationer. Det yngre parrelationsidealet utesluter vissa barn i läseböckerna – inte minst barn med annan sexuell läggning och ibland även barn med annan etnisk och religiös bakgrund.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Att samhällsförhållandena speglas så tydligt och nästan förtydligas i läseböckerna. Utöver det så är något av det mest anmärkningsvärda jag har funnit att de läseböcker som kom ut runt 1985 (en ny typ av individualiserade läseböcker där eleverna ska ges en bok på egen nivå) används än idag och att de olika böckernas svårighetsgrad reproducerar en traditionell samhällsordning: den lättaste boken handlar om arbetarklasspojken, i den medelsvåra boken är huvudpersonen en medelklassflicka och i den svåraste boken är huvudpersonen en akademikerpojke. Att kunskapshierarkin sammanfaller med en traditionell uppdelning av samhället båda vad gäller klass och kön var förvånande. En rolig upptäckt som jag gjorde var att en läseboksserie som kom ut på 60-talet trycktes om på 70-talet efter 1969 års läroplans ikraftträdande, med resultatet att exempelvis en cyklande pojke i den tidigare upplagan i den senare bytts ut mot en flicka, en blond flicka har bytts mot ett mörkhyat barn etcetera. Jämställdhet, solidaritet och inkludering gjorde sitt intåg i böckerna som på så sätt blev mer politiskt korrekta.
Vem har nytta av dina resultat?
– Alla som lever och växer upp i vårt nuvarande informations- och kommunikationssamhälle. Jag tror att min avhandling kan bidra till att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till texter i allmänhet, i synnerhet för elever, pedagoger och alla som undervisar på olika nivåer i utbildningssystemet från förskola upp till forskarutbildning. Resultaten är inte minst till nytta för de som arbetar inom mångkulturella och interkulturella undervisningsmiljöer och alla som skriver och arbetar med texter som exempelvis läromedelsförfattare.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Tanken är att dels kunna bidra till en textläsningsmetod och ett kritiskt förhållningssätt till texter i allmänhet som kan utökas till massmedia och digitala läromedel. Genom att på detta sätt förhålla sig till texter tror jag att min avhandling kan bidra till samtal om mångfald, demokrati och kulturell självreflektion som är en nödvändig utgångspunkt för all kommunikation – framför allt i ett internationaliserat mångkulturellt och demokratiskt samhälle.