Specialpedagogik eller barn i behov av särskilt stöd?
Jag önskar att det kunde bli en utmanande och innehållsrik diskussion om barn i behov av särskilt stöd, och om förskolans förhållningssätt till specialpedagogik, säger forskaren Eva Siljehag. Förskolan ska inte per automatik ta över ett specialpedagogiskt tänk från skolan.
Eva Siljehag
Född 1954
i Stockholm
Stockholms universitet,
2007-12-15
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Under mitten av 1990-talet ledde jag en forskningscirkel på en grundskola där deltagarna bestod av förskollärare, fritidspedagoger och lärare. Jag blev uppmärksam på deltagarnas svårigheter att samarbeta med varandra över yrkeskategorierna och att förskollärarna och fritidspedagogerna hade svårt att formulera sig i den gruppen. När vi pratade om de vardagliga pedagogiska upplevelserna blev det däremot en entusiastisk stämning: det var roligt att prata om sitt arbete och gränserna tonades ned.
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om förskole- och fritids-pedagogikens betydelse för specialpedagogiken. Förskollärare och fritidspedagoger har en underordnad ställning i den hierarkiska ordning som råder i skolan, vilket är ett problem. Mot bakgrund av mina erfarenheter av att skapa pedagogiska samtal för de här yrkeskategorierna blev jag intresserad av vad som händer när de får möjlighet att arbeta som specialpedagoger, något som möjliggjordes i början av 1990-talet när de kunde gå den nya specialpedagogutbildningen. I min studie granskade en grupp, bestående av tolv förskollärare och en fritidspedagog, sin special-pedagogiska yrkesutövning. Deltagarna talade inte om specialpedagogik i sina pedagogiska sammanhang utan om barn i behov av särskilt stöd, och jag ställde mig frågan vad som skulle hända med deras tankar om barn i behov av särskilt stöd när de kom in i skolan, eftersom specialpedagogiken är född i ett skolsammanhang. Våra samtalsträffar pågick under deltagarnas utbildningsperiod till specialpedagoger vilket var extra spännande, och gruppen vred och vände på frågor om vems lika värde det är vi pratar om. Sjuttio och åttiotalets pedagogik medförde att det byggdes förskolor och fritidshem med en tanke om att alla ska få plats, vilket var av stor betydelse och resulterade i en viktig pedagogisk verksamhet. Men den underliggande verkligheten var en annan: staten kunde på det sättet bestämma och styra över värderingar och attityder och man byggde upp en stark kulturöverföring inom förskole- och fritidspedagogiken.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Vi har haft en ideologi om en skola för alla i det här landet i trettio år, men det är just det som ett specialpedagogiskt perspektiv hela tiden verkar mot – specialpedagogen tänker att skolan ska anpassas till individen. Jag har problematiserat kring två olika begrepp i avhandlingen: igenkännande och motkraft. Mina resultat visar att gruppen i studien har en dubbel underordning: dels genom att som specialpedagoger verka inom ideologin om en skola för alla, dels genom att som förskollärare och fritidspedagog verka inom skolan. Gruppen i studien fick syn på den här underordningen – därav begreppet igenkännande, och vi verbaliserade den – vilket skapar möjlighet till motkraft. Tanken om en skola för alla fungerar som en slags ideologiimpregnering: vi blir starkt påverkade av den och tror att vi agerar inom ramen för en skola för alla fast vi inte gör det, eller som en deltagare i studien sa: vi låter barnen skriva utifrån deras egna erfarenheter – eller också tror vi bara att vi gör det. Vi måste arbeta med en kritisk blick och granskning av oss själva inom förskolan för att inte bli underordnade den här ideologin och vår egen yrkesidentitet. Förskolan och skolan har alltid haft ett integreringsuppdrag, men genom att förskolan inte har kunnat sortera ut barn i den meningen att den kan skapa olika smågrupper för att nå olika kunskapsmål så har integreringen sett annorlunda ut rent praktisk – och det har påverkat det pedagogiska arbetssättet och tankesättet. Skolan har haft kunskapsmål att förhålla sig till och specialpedagogiken har därigenom vuxit fram som en rättighet. Vid en samhällskritisk analys av mina resultat kan jag säga att barn sorteras både i förskolan och i skolan – det har egentligen inte med betyg att göra utan med komplicerade sociala relationer som vi bygger upp.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Det som vi som förskollärare och fritidspedagoger gör pedagogiskt behöver även granskas kritiskt, men i den här gruppen blev allt projicerat på skolan: hur lärarna agerar, deras specialpedagogik och ifrågasättande av det – vilket överraskade mig. Deltagarna i studien kritiserade lärarna för deras pedagogiska kunskapssyn som de ansåg var starkt kunskapsförmedlande.
Vem har nytta av dina resultat?
– Mina resultat är viktiga för universitet och högskolor för en framtida revidering av förskollärar-, fritidspedagog- och specialpedagogutbildningen samt den nya speciallärarutbildningen. Inom de utbildningarna måste man fundera ytterligare på vad man menar med kritisk granskning och hur vi ska jobba med det på utbildningarna. Specialpedagoger får lära sig en hel del verktyg som samtalsmetoder, observationer och kartläggning för att kunna göra utvärderingar – men det kan också resultera i att de används endast som kontrollverktyg.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Jag önskar att det kunde bli en utmanande och innehållsrik diskussion om barn i behov av särskilt stöd, och om förskolans förhållningssätt till specialpedagogik – så att inte förskolan per automatik tar över ett specialpedagogiskt tänk från skolan.