Diagnosen blir ett hinder för modersmålsundervisningen
Pedagogerna som deltog i min studie kom till insikt om att de sätter på sig ”autismglasögonen” när de arbetar med flerspråkiga barn med en autismdiagnos, säger forskaren Fia Andersson. Det innebär att det sällan blir aktuellt med modersmålsundervisning för de barnen.
Fia Andersson
Född 1950
i Stockholm
Att utmana erfarenheter: Kunskapsutveckling i en forskningscirkel
Stockholms universitet,
2007-12-20
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag har arbetat i många år med barn från andra länder, och min ingång i ämnet kommer ur en nyfikenhet som lärare. Jag sökte specialpedagog-utbildningen på 1990-talet och det visade sig att jag och mina kursare hade mycket kunskap och erfarenheter med oss. Illusionen att enbart experter skulle komma och berätta hur saker och ting låg till försvann snabbt, i stället kom våra gruppdiskussioner att tillsammans med litteratur-läsning och föreläsningar bli betydelsefulla. Det var avgörande för mitt intresse för deltagarorienterad forskning.
Vad handlar avhandlingen om?
– I en förstudie som jag gjorde innan avhandlingen efterfrågade pedagogerna mer kunskap om flerspråkiga barn, och de hade funderingar kring vilken betydelse det har för ett barn med en autismdiagnos att hantera flera språk. Jag fick indikationer på att diagnosen tar över i förhållande till språk när det gäller de här barnen. Jag startade en forskningscirkel tillsammans med pedagoger som har det gemensamt att de arbetar med flerspråkiga barn med någon problematik inom autismspektrum i åldrarna sex till nio år. I cirkeln utgick vi från de frågor som deltagarna ställer sig i sitt vardagliga arbete med flerspråkiga barn som har en problematik inom autismspektrum. Min roll i cirkeln var att leda våra träffar och utmana deltagarna och problematisera deras frågor. Många av frågorna handlade om modersmål, om det är bra för barn med autismspektrumproblematik med modersmålsundervisning, och vilket ansvar vi har som arbetar med de här barnen att föreslå att de ska få modersmåls-undervisning. Men även hur man ställer sig till barn som inte talar – finns det någon poäng med modersmåslundervisning för dem? Det blir oftast ett tydligt fokus på diagnosen och hur man ska lägga upp undervisningen i relation till den – frågor om modersmål och mångkultur faller bort. Flera av pedagogerna i studien hade aldrig tänkt tanken att erbjuda modersmålundervisning eller studiehandledning på modersmålet för barn med en autismdiagnos, men i vissa skolor belägna i områden där man har haft en hög andel flerspråkiga elever i många år var detta däremot självklart. Vi bjöd in en erfaren modersmålslärare som fick berätta om sitt arbete och då var det som om polletten trillade ner för flera av deltagarna: utifrån det hon berättade och av hennes erfarenheter gick det upp för dem att modersmål inte endast handlar om språk – det handlar även om att utveckla en identitet som flerspråkig och tillhörande flera kulturer och att fungera som brobyggare mellan olika kulturer i skolan och i hemmet. För några av deltagarna var det av avgörande betydelse att få den insikten, och modersmålsundervisning fick i deras ögon en annan dignitet.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Det blev tydligt att pedagogernas kunskap och erfarenheter inte riktigt efterfrågas när det gäller flerspråkiga barn med problematik inom autismspektrum. Logopeder, läkare och psykologer kommer utifrån och talar om hur det ska vara i skolan och pedagogerna anser att de lägger sig platt för det medicinska perspektivet. I vårt arbete synliggjordes den här hierarkin. Min uppfattning är att det hänger ihop med att neuropsykiatriska diagnoser tydligt ”ägs” av den medicinska personalen. Den fråga som dök upp i det skedet var hur vi pedagoger ska få representanter från andra yrkeskategorier att lyssna mer på oss och vår kunskap. I dag försöker man ställa en tidig diagnos för att få syn på barns möjligheter och svårigheter, men när det gäller flerspråkiga barn måste man ta hänsyn till om barnet har tillägnat sig det svenska språket och kommit in i de vardagsrutiner som är vanliga på förskolan i Sverige. Gör man inte det kan det resultera i att barn felaktigt bedöms ha en viss problematik, vilket i många fall innebär en osäker diagnos. Många barn hamnar i särskilda undervisningsgrupper där det pågår en strukturerad verksamhet som på sikt inte alltid ser till hela barnets potential och förmågor. I ett riskscenario ges inte de barnen någon möjlighet att utvecklas på samma sätt som om de hade fått gå i ordinarie klass. Å andra sidan finns det ett möjlighetsscenario, där barnen får möjlighet till modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål, och där man utgår från att barnet inte har samma kulturella kompetens och därför inte förväntar sig samma beteende som hos andra barn. I Sverige vill vi exempelvis att barn ska titta den som talar i ögonen, något som i vissa kulturer är det värsta man kan göra, och det är ett konkret exempel på att man inte alltid kan bedöma barnets beteende utifrån den svenska kulturens normer, man måste tränga bakom det och vara öppen för att ge barn olika möjligheter.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Det blev tydligt att de här barnen ofta blir låsta till sin grupp och att undervisningen blir väldigt särskild. Något som överraskade mig var deltagarnas insikt om att de faller till föga och inte kan hävda sig gentemot andra yrkesgrupper. Det fanns mycket annat som överraskade i samtalen, bland annat berättade en deltagare att de hade filmat en situation på en skola där en elev, en pedagog och en modersmålslärare som delade barnets modersmål deltog. Barnet fick titta på olika bilder och berätta vad han såg och när han fick se en bild på en hund sa han bara ”blä blä” vilket pedagogen tolkade som något som var kopplat till barnets autismproblematik. Modersmålspedagogen däremot påpekade att man i elevens ursprungsland inte ser på hundar som gulliga husdjur, alltså kunde det vara så att hunden var ”blä” för eleven. Det blev en insikt för pedagogerna att mycket av det svenska undervisningsmaterialet bygger på svenska föreställningar och att kulturskillnader kan spela in.
Vem har nytta av dina resultat?
– Pedagoger och skolledare, men även personer som arbetar i olika utredningsteam som ska möta de här pedagogerna och barnen – att de ser och tar vara på den kunskap som pedagoger har.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Jag hoppas att mina resultat kan påverka lärare att tro mer på sig själva och den kunskap de har. Jag vill även uppmärksamma att barn med problematik inom autismspektrum inte får modersmålsundervisning och studiehandledning i samma utsträckning som flerspråkiga barn utan diagnos. Det blev även tydligt i min studie hur oerhört komplext pedagogers arbete är, men det som syns utåt är oftast kopplat till kvalitet och bedömning. Jag tycker att det finns många aspekter av skolans verksamhet som aldrig syns i media.