Döva och hörselskadade barn är skickliga på att skriva
Skrivande brukar anses vara mer utmanande för döva och hörselskadade barn, men Moa Gärdenfors avhandling visar att de här barnen är skickliga skribenter. Tidiga stödåtgärder kan vara en av orsakerna, menar hon.
Bor i Sundbyberg
Född år 1991
Disputerade 2024-01-12
vid Stockholms universitet
Writing in deaf and hard-of-hearing children. A bimodal bilingual perspective on their written products and writing processes
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Intresset väcktes redan under min tid i mellanstadiet när jag började vara aktiv på sociala medier som MSN och Lunarstorm. På MSN kommunicerade jag mest med mina döva och hörselskadade vänner och klasskamrater, men när jag blev medlem på Lunarstorm öppnades en helt ny värld för mig. Då såg jag hur andra hörande barn skrev, och jag upptäckte att de gjorde konstiga stavfel som vi döva aldrig gjorde. Detta var ömsesidigt, de hörande barnen tyckte också att vi skrev konstigt och lustigt. Intresset för hur olika vi skrev har följt mig sedan dess.
– När jag skulle påbörja min magisteruppsats i nordiska språk bad jag mina döva och hörselskadade vänner på Facebook att dela med sig av ord de hade svårt att stava till när de var små. Tråden blev lång och fylld med många exempel som väckte många skratt. Detta resulterade i en uppsats som handlar om hur döva och hörselskadade barn stavar. Dövgruppen gjorde oftare visuella fel där de till en större utsträckning blandade ihop ord som liknar varandra, som exempelvis faktiskt–fantastiskt, medan de hörande barnen ofta gjorde klassiska stavfel baserat på hur ett ord uttalas, som rotta–råtta.
Vad handlar avhandlingen om?
– I avhandlingen undersöker jag hur döva och hörselskadade barn och ungdomar skriver. Jag använde ett tangentbordloggningsverktyg som registrerade allt barnen och ungdomarna gjorde på datorn. Detta gav mig intressant data om deras skrivande, inte bara slutprodukterna utan även deras beteenden under skrivprocessen. Jag kunde upprepa deras skrivprocess i efterhand och bland annat följa deras skrivhastighet, pauser och revideringar.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Ett av de viktigaste bidragen i min forskning är att jag kunde studera barnens skrivprocess, vilket har gett insikter av stor betydelse. Det var fascinerande att se att döva och hörselskadade barn hade förhållandevis få stavfel. Döva utan några hörselrester gjorde fler visuella stavfel, medan hörselskadade barns stavfel var mer auditiva och påminde om deras hörande jämnårigas stavfel, vilket troligtvis beror på att de kunde dra nytta av sin resthörsel. Jag noterade också att döva och hörselskadade barn hade en medveten skrivprocess. De arbetade i ett långsammare tempo och ägnade mer tid åt att revidera sina texter. Trots detta visade deras skrivprodukter minimala skillnader jämfört med deras hörande jämnåriga, vilket är en betydelsefull observation.
– En annan viktig slutsats från min forskning är att teckenspråkskunskaper inte påverkade skrivförmågan negativt hos döva och hörselskadade barn. Tvärtom kunde jag se vissa tendenser till att teckenspråkiga individer i denna grupp utvecklade starka skrivkompetenser och var skickliga skribenter.
Döva och hörselskadade barn visade sig vara skickliga skribenter, vilket är ett unikt fynd ur ett internationellt perspektiv.
Moa Gärdenfors
Vad överraskade dig?
– Att döva och hörselskadade barn visade sig vara skickliga skribenter, vilket är ett unikt fynd ur ett internationellt perspektiv. Vanligtvis anses skrivande vara utmanande för denna grupp, men i Sverige kan tidiga interventioner och stödåtgärder ha spelat en avgörande roll. Tidiga hörselscreeningar, cochleaimplantat-operationer och tillgång till tidig språkstimulans, inklusive teckenspråkskurser och talträning, kan ha bidragit till att dessa barn fått en stark grund och möjlighet till framgång i skrivandet.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag skulle säga att mina resultat är relevanta och användbara för en bred målgrupp, som exempelvis föräldrar, lärare och forskare, samt andra som är intresserade av ämnet.