Så vill hjärnforskaren Torkel Klingberg förändra skolan

Han vill att forskningen om hjärnans utveckling under barndomen ska användas i klassrummet. Därför är han med och bygger den unga forskningsdisciplinen kognitiv neurovetenskap. Möt forskaren Torkel Klingberg.

Torkel Klingbergs forskningsgenombrott handlar om att arbetsminnet kan förbättras genom träning. Den tidigare förhärskande uppfattningen var att hjärnans möjligheter är statiska, men Torkel Klingberg har visat att hjärnan är mer formbar än vi tidigare trott.

Sakta men säkert har detta nu börjat nå utanför forskarvärlden, och Torkel Klingberg har själv varit aktiv i det arbetet. Enligt honom borde det vara lika självklart för lärare i teoretiska ämnen att ta del av nya forskningsresultat om hjärnan, som att en idrottslärare behöver förståelse för fysiologi.

Skolporten möter Torkel Klingberg på Klingberglab, vid Stockholm Brain Institute och han är mycket glad. Det egna labbet har just tilldelats ett anslag från Wallenbergstiftelsen på sex miljoner kronor för vidare forskning om barns lärande med inriktning på matematik.

År 2007 startade hans forskargrupp de första mätningarna i det så kallade Nynäshamnsprojektet, även kallat Brainchild. Det är från detta projekt som resultaten om arbetsminnet kommer. Studien har följt barn mellan 6 och 18 år och tittat på genetik, miljö, psykologi, matematik, läsning och hjärnans utveckling. Datainsamlingen är klar, men bearbetningen av data kommer att fortsätta i ytterligare många år, med nya resultat som följd.

– Vad jag känner till har inget så omfattande gjorts i Sverige tidigare. Vi ser till så många faktorer. Det betyder inte att vi förstår allt, men vi kan se ett större sammanhang. Och detta har också gett oss en knuff att närma oss skolan, säger Torkel Klingberg.

Studien har till exempel nyligen visat att gener som tidigare kopplats till dyslexi också är kopplade till utvecklingen av hjärnans vita substans i allmänhet och därmed till läsförmåga även hos personer utan dyslexi.

Torkel Klingberg har skrivit flera uppskattade populärvetenskapliga böcker utifrån studierna.

– Jag ser det som en viktig uppgift för oss forskare att föra ut det vi gör. Böckerna är viktiga i försöken att överbrygga avståndet mellan forskning, skola och allmänhet.

Blir du insläppt i skolans värld?

– Absolut. De senaste två åren har jag mött ett starkt intresse hos lärare och lärarstudenter och specialpedagoger, säger han men påpekar att det är skillnad på skolans värld och ämnet pedagogik inom akademin som svenska forskare företräder.

Det är också skälet till att även om skolans personal visar stort intresse för forskningen om hjärnan och lärandet, så har den inte i någon större utsträckning nått in i undervisningen i skolorna. Det bekymrar Torkel Klingberg.

– Vi behöver mer tvärvetenskapligt samarbete där neurovetenskap, kognitiv psykologi, pedagogik och didaktik och kanske även konst och IT skapar ett nytt forskningsområde för lärande, säger Torkel Klingberg.

– Tyvärr är tendensen bland forskare att bli superspecialister. Men att kombinera discipliner vore det bästa. Internationellt är intresset för kombinationer stort.

Torkel Klingberg har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om ”modeflugor och politiska nycker som styr hur undervisningen ska utformas”.

– Det har funnits en tradition inom pedagogiken att tillhöra en riktning som har svaren på allt. Men jag tror inte på stora övergripande ideologier. Undervisningen borde vara mer baserad på forskningsrön än på vad som är politiskt korrekt eller på modet.

Han tycker dock att det börjar hända saker och han nämner att bland annat metastudierna av John Hattie, som kopplar samman undervisningsstrategier och resultaten i klassrummen, bidragit till detta.

Torkel Klingbergs forskning visartydligt på de stora individuella skillnaderna mellan elever. Frågan är hur undervisningen kommer att te sig i framtiden.

– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.

Forskningen har visat tydliga tecken på att negativa förväntningar skapar stress som sänker prestationerna. Vad kan lärare göra för att motverka detta?

– Det finns kunskap om motion, stress och sömn som är enkel att tillämpa och borde vara till stor nytta i skolan. Lärare kan också arbeta för att bli av med fördomar som till exempel att pojkar är bättre än flickor på matte. De kan visa på forskning som visar att det inte finns några signifikanta skillnader mellan pojkar och flickors resultat.

Enligt Torkel Klingberg borde forskare och lärare kunna samarbeta om att hitta fler orsaker till barns stress.

– Jag hoppas förstås att forskningen kommer att kunna ge upphov till nya metoder att lära ut mer effektivt. I första steget handlar det om att hjälpa barn med svårigheter, men nästa steg blir att kunna hjälpa även andra.

Utvecklingen inom hjärnforskningen har gått rasande fort sedan mitten av 1990-talet då kognitiv neurovetenskap, en sammanslagning av psykologi och hjärnforskning, blev ett eget forskningsfält. Torkel Klingberg har varit med sedan dess.

Men hans inriktning var inte självklar från början:

– Efter gymnasiet visste jag inte alls vad jag ville göra. Först läste jag matte och spelade fiol i Toronto i Canada ett år.

Åter i Sverige sökte han till universitetet men ändrade ansökan inte mindre än fyra gånger. Till slut blev det biologi i Uppsala, men han tröttnade redan efter tre dagar och anmälde sig även till institutionen för psykologi.

– Jag hade känslan av att jag ville arbeta driven av intresse och kombinationen med biologi och psykologi blev bra, säger han eftertänksamt och man kan anta att det är ur det starka intresset han hämtar energin att arbeta så intensivt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att det finns struktur. Arbetsrummet på Klingberglab är mycket ordentligt, inga slarviga pappershögar vare sig på skrivbordet eller på golvet.

– Jag har behov av att organisera och att försöka vara effektiv.

När det blev dags för c-uppsatsen i psykologin gjorde han den på Karolinska institutet. Ämnet var neuropsykofarmaka och dess inverkan på hjärnan. Kopplingen mellan hur hjärnan fungerar biologiskt och psykologin blev hans spår.

– Jag sökte in på läkarforskarlinjen där du kan läsa forskarkurser parallellt och även forska på somrarna.

Torkel Klingberg valde hjärnforskningen ungefär samtidigt som den nya tekniken i form av magnetresonanskameran, MR-kameran, skapade helt nya möjligheter att studera hjärnan.

Ett av fynden i hans avhandling är att arbetsminnet för olika typer av information använder sig delvis av samma områden i hjärnan, vilket man inte känt till tidigare. Det visade tester med simultanuppgifter. Han fortsatte att forska om arbetsminnet hos barn först vid Stanford University, USA, och sedan på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Solna.

I våras publiceras en amerikansk artikel som ifrågasatte det amerikanska företaget Cogmeds marknadsföring i USA. Cogmed startades av Torkel Klingberg 2009 för att utveckla och sälja träningsprogram för hjärnans arbetsminne, som bygger på hans forskningsresultat. Enligt artikeln kommersialiserar företaget kunskapen om hjärnan och framförallt att det faktum att arbetsminnet går att träna upp. Skribentens spår var att det blir en hets kring träning för alla barn. Han intervjuade Torkel Klingberg som bekräftade att det ännu inte finns tillräckligt med data som visar på träningens effekter specifikt på skolarbete.

– Men det finns numera mycket forskning och ett konsensus om att arbetsminnet kan tränas upp och att detta leder till förbättringar också av uppmärksamheten. Exempelvis får barn en bättre förmåga att komma ihåg instruktioner och vad de ska göra härnäst. Detta är den viktiga milstolpen som motsäger den tidigare uppfattningen om att arbetsminnet är konstant. Sedan får vidare forskning utröna om det finns ytterligare effekter att uppnå, förutom på arbetsminne och uppmärksamhet, inom matematik, läsning eller annat.

– Visst är jag medskyldig till kommersialiseringen av så kallad hjärnträning, men som hjälp för barn med nedsatt arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag tycker det vore synd att ta bort den möjligheten för de barnen därför att detta eventuellt kan stressa andra barn.

– Stora forskningsprojekt startar till exempel nu i både USA och Europa. Förhoppningsvis kommer vi att kunna avkoda hjärnans aktiviteter och därigenom bättre förstå barns svårigheter med matte och läsning och i nästa steg hitta effektiva hjälpmedel, säger han men menar att det är mycket kvar.

– Parallellt behöver vi också mer precisa diagnoser för adhd, dyslexi, dyskalkyli och andra svårigheter. Diagnoserna är alltför diffusa i dag och sammanfattar individer som är väldigt olika, vars problem förmodligen också har olika orsaker.

Du leder aktivt din forskargrupp, skriver själv, föreläser och skriver böcker, hur hinner du med?

– Jag vet inte riktigt. Jag hoppas att jag är bra på att prioritera och organisera.

När du umgås med dina två döttrar, i vilken utsträckningen är forskaren i dig med?

– Det är klart att med all min kunskap är forskaren alltid med, men jag inser också att man inte kan ha sina barn som modeller. Och förresten, vilken 15–åring gör det som pappa vill, ler han.

Jane af Sandeberg

Artikeln är tidigare publicerad i forskningsmagasinet Skolporten nr 3 2013.