Internet är inte nytt – det är vuxna som är gamla

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är själv lärare och har arbetat med pedagogisk datoranvändning på lärarutbildningen i flera år. Jag trodde att lärarstudenterna lätt skulle fixa det här med datorundervisning själva, eftersom de var så unga, men efter ett tag märkte jag att studenterna kunde väldigt lite om vad deras blivande elever använde datorn till. Det glappet fick mig att börja leta efter litteratur i ämnet, men hittade inget, så till slut vände jag mig till mina fyra barn och intervjuade dem om hur de använde sig av datorn. De blev ett kompendium som jag använde i kursen men som jag också byggde en webbplats kring. Jag har hela tiden fortsatt att fundera på den här frågan och utveckla webbplatsen, och det har till slut lett till att jag började forska.
– Det finns en glipa i retoriken kring barn och internet som jag har funderat över länge: samtidigt som de flesta vuxna sa: ”Vi hänger inte med, barnen kan så mycket mer”, så var de samtidigt väldigt övertygade om vad som utgjorde ett problem eller en fara på internet, och hur det problemet skulle lösas. Men hur kan vi säga att vi vet vilka farorna är i samma andetag som vi säger att vi inte begriper den här världen? Jag ville fylla ut debatten om internets negativa sidor med barnens egna röster.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har intervjuat 100 barn i årskurs sex om hur de ser på nätanvändning med fokus på webbens baksidor. De har själv fått definiera farorna och berätta om hur de hanterar dem: vilka motstrategier har de utvecklat? Sedan finns det förstås sidospår i avhandlingen utöver kärnfrågan, bland annat har jag tittat på hur barn utnyttjar nätet, vilka möjligheter till lärande som finns, och så vidare.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det finns två resultat som jag tycker är viktiga att lyfta fram, det första är att kunskap om ungas nätkulturer måste sättas i sitt rätta sammanhang: vi kan inte bara betrakta ett fenomen på ytan och därefter göra ogrundade bedömningar som får stora konsekvenser för barnen. De flesta vuxna är faktiskt inte kompetenta att göra en korrekt bedömning av det här. Man kan ta Photoshop som exempel: många vuxna blir oerhört upprörda när de lär sig att man kan redigera bilder på ett sätt som nästan inte syns, och sedan lägga ut dem på nätet. Du kan därmed sammanfoga ett vanligt porträttfoto med en pornografibild och göra det ganska svårt för betraktaren att se att det är en bluff. En del föräldrar oroar sig för att framtida arbetsgivare skulle googla barnets namn och få upp fejkade bilder av det här slaget. Men barnen å sin sida har en ganska avslappnad inställning till det här, de vet vad som går att göra rent tekniskt och förstår att bilden är ihopklippt, för dem är det hela är ganska avdramatiserat. Du kan jämföra det med filmens barndom då besökarna slängda sig ner i biostolarna när de såg en bil komma åkande mot dem. Vi har helt enkelt inte den förståelse som krävs för att kunna bedöma nätfarorna, och därför önskar jag att man tänkte efter före istället, så att vi slapp en stor del av de panikattacker som uppstår idag. Den stora risken är nämligen att en del barn inte kommer att få tillgång till internet överhuvudtaget, enbart för att vi oroar oss för saker i onödan. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi inte hittar på generella regler kring hur barn ska uppföra sig på nätet om vi inte är helt säkra på att det är bra regler. Ett tips jag hörde häromdagen var till exempel ”Sitt och surfa med dina barn” – vem har tid med det? Hela frågan om nätfaror reduceras då till en klassfråga! Och då missar vi barn som behöver internet av rena överlevnadsskäl: visst finns det hot som kommer utifrån, men till exempel så sker de flesta våldtäkter mot barn i hemmet, av människor som barnet borde kunna lita på. De barnen kanske behöver nätet allra mest, men istället kanske det blir så att vi straffar dem dubbelt genom att begränsa deras användning av internet. Vi vet helt enkelt inte idag om de regler vi tipsar om verkligen är bra eller gör någon nytta, och det tycker jag vi bör ta reda på först.
– Idag rör sig barn på ett helt annat sätt på webben än när internet först kom. Man använder det främst som ett sätt att kommunicera med människor man redan känner, genom MSN och andra slutna nätgemenskaper där man måste vara inloggad. Barn lägger heller inte till användare i sin kontaktlista hur som helst, det måste finnas en verifikation att det är någon som faktiskt är potentiellt intressant för dem. Det är lite som en gammaldags herrklubb: man måste komma rekommenderad, om man säger så. Det globala nätverket används helt enkelt för lokala syften.
– Det andra viktiga resultatet i avhandlingen är att de flesta barnen i studien har ett positivt förhållande till internet, de ser att de finns faror men de är inte oroliga för egen del, även om de för den sakens skull inte är naiva. Det som däremot är tydligt är att de har utvecklat motstrategier helt på egen hand eller tillsammans med jämnåriga – få vuxna har varit inblandade. Det här väcker en del frågor: hur vet vi att barnen har gjort korrekta bedömningar av faran, är de mogna nog att veta att något är ett tryggt förhållningssätt och hur vet vi att pedofilerna inte hinner ikapp barnen i förlängningen eftersom de har utvecklat de här strategierna helt på egen hand? Barnen har varit mycket genomtänkta i sin hantering av nätfaror, så en tanke som slog mig var att om det blev så här bra när de gjorde det själva, hur bra skulle det inte ha blivit om vi vuxna hade varit med och hjälpt till?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag förvånades över att barnen var så genomtänkta och insatta, de är ju trots allt ”bara” 12 år. En annan sak som överraskade mig var att de hade massor av frågor: ett barn ville till exempel veta varför det fanns porr – då förstår man verkligen hur mycket de funderar kring det här. Det är en god nyhet till alla vuxna: det finns jättemånga barn som vill prata om internet och vad de stöter på där, och nästan alla problem som barnen tar upp har med mänskliga, etiska eller juridiska frågor att göra – frågeställningar som vi har handskats med i alla tider.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag kan inte tänka mig någon vuxen som inte skulle ha nytta av resultaten. Avhandlingen kan lära oss hur vi ska förhålla oss till barn och internet, oavsett om du är lärare, förälder, mormor eller bara allmänt engagerad samhällsmedborgare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Den skulle kunna påverka arbetet i skolan väldigt mycket, om det fanns modiga skolledare som vågade tänka om. Det pågår ett informellt lärande i skolan idag som vi är väldig dåliga på att tillvarata: det här är världens chans för skolan, men då måste man ta sig ur den legitimitetskris man är i idag och släppa föreställningen om att man fortfarande är en kunskapsborg. Våga tänka om och tänka nytt, våga vända på katedern och höra vad barnen kan bidra med.
– Vi har redan fått pappet på att lärarutbildningen ligger efter i utvecklingen och jag tror att ett av problemen är att vi inte har gett studenterna beredskap för förändring: blivande lärare måste få med sig verktyg och arbetssätt som förutsätter och välkomnar förändring. Jag tror att det är viktigt att lärare som grupp tränas i att se nyheter som något positivt, att man navigerar förbi mediepaniken som uppstår kring en nyhet och direkt går till nästa steg i utvecklingsprocessen, där man accepterar och tar till sig av det nya – för i de flesta fall kommer det nya att så småningom att få tjäna som förebild och gott exempel. Om vi gjorde det, så tror jag inte att vi skulle behöva bråka oss igenom mediepaniken med ungdomarna. Barn har en enorm kraft att lära sig nya saker, vi måste lära oss att dra nytta av den kraften istället för att motarbeta den.

Hedda Lovén