Dags att respektera spelkulturen som en egen kunskapsdomän

Vad lär man sig när man spelar? Ulrika Bennerstedt har undersökt lärande och kunskapsutveckling från spelares och spelutvecklares perspektiv. Resultatet visar att spelkulturen är en egen profession, värd att respektera och förstås utifrån dess egna referensramar och kunskapsfält.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är själv spelare och när jag sökte till universitet valde jag utbildning just för att de hade spel som en del, som ett lockbete. Jag har alltid varit intresserad av hur spelande är en del i dagens samhälle, vad detta kunskapsfält består i och hur det har vuxit fram.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har tagit avstamp i den ständigt aktuella diskussionen om huruvida spelande kan ge bra respektive dåliga lärandeeffekter. En del anser att spelandet kan leda till mer aggressivitet, andra att man exempelvis lär sig samarbeta. Jag valde att vända på perspektivet och undersöka vad medlemmarna själva förväntar sig att man ska kunna. Jag har dels tittat på hur professionella spelutvecklare bedömer spelprototyper på en kvalificerad yrkesutbildning och dels själv närstuderat onlinespelande.

– Jag utgår från videoinspelningar och seriestrippar i mina analyser. Det är ett sätt att visa hur spelare resonerar i spelaktiviteterna, som exempelvis koordineringsarbetet kring så kallade ”boss-fighter”. Avhandlingen är också en utbildning i hur spelare ser och förstår digitala spel, spelande och spelutveckling.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Speldomänen har blivit ett eget kunskapsområde, den kunskap man skaffar sig som spelare och spelutvecklare är väldigt specialiserad och bunden till spelandedomänen. Det innebär att det lärande som sker vid spelande inte så lätt ”smittar” av sig på andra fält eller situationer. Jag avfärdar alltså idéen om transfer, att man skulle blir mer aggressiv eller bättre på att samarbeta generellt för att man spelar.

– Det är klart att man lär sig engelska om man spelar onlinespel, men det blir man ju om man spenderar tid i andra engelsktalande miljöer också, det är alltså inget som säger att spelande är ett effektivt sätt att lära engelska. Avhandlingen synliggör delar av ett etablerat kunskapsinnehåll, en kunskap som ofta inte tas upp i den allmänna diskussionen om spel och lärande.

Vad överraskade dig?

– Att medlemmar i spelkulturen har ett sådant tålamod när det gäller påhopp och funderingar kring deras kultur. Till exempel kan de få kommentarer om att de borde syssla med något ”riktigt” yrke, typ attityden ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”, eller får frågor om spelandet är bra eller dåligt. Jag blev verkligen imponerad av deras lugn och saklighet och hur de på olika sätt gör motstånd mot dessa antaganden.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av digitala och sociala medier, mer specifikt de med intresse för spel, spelande, spelutbildning och spelutveckling. För de som är intresserade av hur kunskapsområden institutionaliseras och professionaliseras. För lärare som är intresserade av informellt och formellt lärande och kunskapsutveckling, men resultaten ger även inblick i svårigheter och möjligheter att använda spel i skolan.

Hanna Nolin