Låt barnen bearbeta texten med hela kroppen

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Intresset för yngre barns litteraturläsning uppstod genom mitt yrke – jag är verksam lågstadielärare sedan 33 år tillbaka så över årens lopp har jag funderat mycket kring min egen undervisning i skönlitteratur och vad som egentligen händer med ungarna när man läser. Vad gör litteraturen med eleverna – och vad gör eleverna med litteraturen?

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om yngre barns litteraturläsning: under fyra år (från sex till nio års ålder) har jag noterat hur eleverna i min egen klass läser och bearbetar litteratur. Bland annat tittar jag på litteraturpedagogiska redskap som högläsning, läsloggar och boksamtal fungerar egentligen. Jag vet ju vad min avsikt som lärare är, men mindre om hur det faktiskt tas emot av eleverna: vad spelar de här redskapen för roll för deras förståelse?
– Att forska på sin egen klass har förstås både sina fördelar och nackdelar: en fördel är att jag har fått en inblick i hur eleverna hanterar litteraturen på ett sätt som en utomstående forskare nog aldrig hade kunnat få. Respons på litteratur kommer inte alltid i anslutning till läsningen utan kan dyka upp på väg till simhallen eller under lunchen, vilket jag har kunnat fånga eftersom jag hela tiden har varit närvarande. Dessutom har jag en god kunskap om barnens bakgrund, jag har ju haft tid att lära känna dem ordentligt. Men givetvis finns det också nackdelar: det var till exempel svårt att hitta tid för forskarreflektion, dokumentation och insamling, eftersom jag jobbade 100 procent samtidigt som jag forskade. Och så gillar man ju de här ungarna så mycket, man står dem ju så nära att det är svårt att få distans nog för att kunna se brister och liknande. Det är inte helt lätt att syna sin egen undervisning!

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen visar att trots att det rör sig om ganska små barn, så läser de skönlitteratur på djupet och funderar mycket kring det dem har läst. Ett viktigt resultat är dock att den här reflektionen inte blir synlig förrän man använder sig av högläsning, det individuella skrivandet och det gemensamma samtalet. Jag är inte intresserad av att barnen läser och läser och läser utan att det händer något – det är själva reflektionen som är intressant, och då är till exempel det gemensamma samtalet, där deras egna tankar får tjäna som utgångspunkt, ett sätt att komma åt barnens förståelse. Det finns en svensk undersökning som heter PIRLS, som visar att barn har många möten med skönlitteraturen men man gör ingenting av det – och det är just det jag har försökt att ändra på.
– Min studie synliggör också att responstiden ser lite annorlunda ut för barn, responsen kommer sällan i samband med att boken är slut, utan kan dyka upp en lång tid efteråt: man kan säga att barnens respons är successiv, de bearbetar den under lång tid. Resultaten visar också att undervisningen blev ett stöd för barnens läsutveckling, just genom att jag varvade läsning (både gemensam och på egen hand) med skrivande och samtalande.
– Att just högläsningen är så betydelsefull för läsutvecklingen beror på att den erbjuder en gemensam referensram, men den visar också att den här stökigheten som man kan uppleva ibland när man läser högt, faktiskt har ett syfte: de där ungarna som inte kan sitta still eller vara tysta för en sekund – efter ett tag så ser man att det här med att rulla runt och utföra saker som sker i texten (till exempel att krya ihop som en igelkott) är deras sätt att processa fram en förståelse och ta sig in i texten. Barnen måste helt enkelt få agera ut sin förståelse och ta emot texten med hela sin kropp.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag har 33 år i skolan bakom mig så överraskad vet jag inte riktigt om jag blev, men det var intressant att plötsligt få förklaringar till en del av det som hände i klassrummet – och även att kunna sätt ord på det. Den där stökiga killen som tjoade och tjimmade när man läste, plötsligt insåg jag att han inte var ute efter att störa utan att det här var hans sätt att försöka få grepp om texten på det sätt han kunde. Han är bara så engagerad att det låter om honom. Och då var han ju plötsligt inte en stökig unge längre.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare och lärarstudenter, som kan fortsätta att resonera och föra dialog kring det här, inte bara för hur man lägger upp sin undervisning utan även när det gäller resultaten från PIRLS undersökningen som visar att svenska lärare faktiskt inte gör det här med sina elever. Många lärare nöjer sig med själva läsandet och missar därmed det viktiga efterarbetet (som samtal och läsloggar), där reflektionerna sker. Att bara slå ihop boken stödjer inte barns läs- och språkutveckling. Det finns mycket i avhandlingen som jag tror kan vara till god nytta för skolor som är intresserade av de här frågorna.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis kan det påverka lärare att använda sig av skönlitteratur i skolan, att hitta ett sätt att närma sig litteraturundervisningen och se sin roll i den. Jag hoppas att fler lärare börjar fundera kring hur de kan använda sig av och läsa litteratur för att ge eleverna en ökad förståelse för andra kulturer, tider, människor och världar.

Har du något tips till nyblivna lärare inför litteraturundervisningen?

– Läs mycket barn- och ungdomslitteratur själva. Känner man sina elever och läser mycket själv så vet man vad som fungerar och vad man kan ta med sig in i klassrummet. Och så tror jag att en bra litteraturundervisning ofrånkomligen måste bygga på ett genuint läsintresse hos läraren själv.

Hedda Lovén