Vänlig maktutövning är en del av skolans vardag

Hur blev du intresserad av ämnet?

– När jag blev antagen till forskarutbildningen så pågick en debatt om neuropsykiatriska diagnoser, vilket fick mig att fundera mycket på hur normalitet konstrueras och var vi drar gränserna för det i samhället. Ett sätt är att se på normalitet är utifrån avvikelser, men man kan även se på det inifrån, det vill säga hur man lär sig att bli normal. Den tankeställningen fick mig att vilja titta närmre på föreställningar om normalitet i skolan, något som i stor utsträckning har handlat om att få syn på normer: att förstå de processer som sker när man lär sig en norm och att kunna behärska ett normsystem.
– Jag betraktar elevskap som en form av normalitet: elev är man i skolan och ingen annan stans, varje dag så rör sig människor mellan många olika former av normalitet och normsystem, som alla är avhängiga av makt, lärprocesser och att balansera vardagliga relationer. Just elevskapet handlar mycket om att auktorisera lärare: att inordna sig i en maktstruktur och låta sig ledas, att vilja lära sig och att positionera sig på ett friktionsfritt sätt i det systemet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur man lär sig att vara elev: att erövra och bemästra själva elevskapet och alla de relationer som ingår i att vara elev. Studien bygger på deltagande observation, jag har följt en förskoleklass och en femma under deras vardag i ett helt år, och intervjuat nästan samtliga elever.
– Att vara elev handlar i stor utsträckning om att auktorisera läraren och möjliggöra det jag kallar för ”vänlig maktutövning”. Skolans självbild är ganska antiauktoritär och välvillig: det handlar om känslor, social kompetens och omsorg, men samtidigt är en vänlig maktutövning också en del av skolans vardag. En del barn utmanar skolans normsystem, och när så sker tydliggörs hur normalitetens gränser vaktas inifrån i samband med att barnen styrs tillbaka in mot mittfållan. Samtidigt bekräftar barnets utmaning normsystemets existens och visar var gränserna går. När ett barn vägrar inordna sig i den här maktstrukturen aktiveras en mängd mekanismer: skolan tvingas höja rösten och ryta till lite extra, det kan bli samtal med föräldrarna, en fråga som tas upp i utvecklingssamtalen, och så vidare. Det är ett sätt för skolan att hålla eleverna inom ramen och slå vakt om normaliteten. Ofta var det duktiga elever som bjöd det största motståndet och ifrågasatte varför man skulle göra vissa saker, vilket ledde till att utvecklingssamtalen blev tillfällen där man skulle komma fram till hur eleverna skulle jobba med sig själva. För de här eleverna blev det ett mer personorienterat projekt att gå i skolan.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag tror att avhandlingens viktigaste bidrag är att erbjuda nya perspektiv kring lite av det man tar för givet när det gäller normalitet och vad skolans uppdrag omfattar – att man kan få syn på vad man faktiskt gör i verksamheten. Idag talar man inte i termer av normal eller onormal i skolan, men däremot så finns det begrepp som antyder detsamma, till exempel att vara sig själv, eller att vara mogen – det vill säga de elever som anses vara goda elever, som har anpassat sig till normsystemet och som behärskar elevskapet. Ta det här med att eleverna bör ha en positiv attityd i skolan som exempel, varför har det blivit så viktigt – för vad händer när eleverna ger uttryck för negativa åsikter? Det är något som skolan skulle behöva uppmärksamma och diskutera. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram att lärare har en maktposition i förhållande till eleverna, som faktiskt befinner sig i en beroendeposition. Det finns massor av välvilja i skolan, men den kan bli lite farlig om det man tror att man gör, faktiskt visar sig vara något helt annat. Skolans verksamhet är ju till viss del motsägelsefull: å ena sidan ska respekt för den unika individen och demokratiska principer ligga till grund för arbetet i skolan, å andra sidan har vi skolplikt i Sverige idag, i den frågan finns ingen valfrihet eller respekt för individens önskningar. Det sätter lärarna i en lite konstig sits, eftersom de måste utgå från att eleverna är i skolan för att de har lust att lära sig – men i realiteten kan de vara där av helt andra skäl. Det är ett sätt att utöva makt utan att vi känner igen det som makt: talet om omsorg, individens bästa och att ge eleverna bättre självförtroende fungerar onekligen som en form av maktutövning – det är det sätt skolan skapar ordning, även om det inte alltid låter som det. Och ger inte det resultat, så måste skolan ta fram brösttonerna, vilket ofta upplevs som ett misslyckande.
– Det som kan bli problematiskt med skolans sätt att tala om individens bästa och ökat självförtroende är att man skapar en viss sorts elever som är benägna att vända ut och in på sig själva i offentliga sammanhang på ett sätt som kan kännas lite onaturliga. En del skolövningar jag har sett har till exempel gått ut på att eleverna inför ett helt klassrum ska berätta ganska personliga saker om sig själva och hur de känner, något som få vuxna skulle acceptera att göra på sin arbetsplats. Frågan är om det verkligen är något som ingår i skolans uppdrag?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Allt! I synnerhet fostransaspekten, att den fick så stor plats i skolan i form av olika aktiviteter, tankar och problem som kopplades till vem och hur man är. Jag förvånades också över det sätt som skolan försöker skapa ordning, att det fanns där hela tiden: även om eleverna skulle göra ett grupparbete om stormaktstiden så var det inte bara ämnet och arbetet som stod i fokus, det handlade också om att kunna arbeta i grupp och att återigen erövra det kunnande som krävs för att vara elev.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det tror jag skolvärlden kan ha på många olika nivåer, men även föräldrar. Jag tror att det är oerhört viktigt för blivande och verksamma lärare att syssla med något som är meningsfullt för eleverna, och att man själv är väldigt klar över varför ett sätt att göra något på är bättre än ett annat. Elever ifrågasätter skolan mer och mer, och då gäller det att läraren har ställt sig de didaktiska frågorna och har mycket på fötterna. Helt klart är att många är med på tåget – men kanske borde man bromsa ner det där tåget lite och se efter hur det ser ut…

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att de kan leda till en ökad medvetenhet om det processer som sker i skolan och de normer som finns. Kanske kan det skapa mer reflektion hos lärare och skolledare om hur man skulle kunna förändra arbetet i skolan. Men jag är inte den som ska tala om hur – det måste de professionella i skolan komma fram till. Min roll som forskare sträcker sig inte längre än att jag ställer frågor som kanske kan leda till att de verksamma börjar se sin vardag i ett nytt ljus.

Hedda Lovén