Det finns ingen ”one size fits all” reform

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Det hela började när jag skrev C och D-uppsats i statsvetenskap – då väcktes intresset för klyftan mellan att realisera och formulera politik. Jag har dessutom alltid haft ett utbildningspolitiskt intresse, så när försöket med den slopade timplanen började och det fanns en möjlighet att få ingå i ett forskningsprojekt om det, kändes det som en perfekt möjlighet för mig att få kombinera det här två områdena.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur timplaneförsöket har hanterats av olika aktörer och på olika nivåer: jag tar ett helhetsgrepp om den här reformen och följer den hela vägen, från den historiska bakgrunden och det politiska beslutet till genomförande och resultat. Man kan säga att jag har tittat på hur försöket har hanterats, vad ett reformarbete faktiskt innebär i en så starkt decentraliserad sektor som skolan.
– Studien har skett på tre plan: på statlig nivå, där jag har studerat offentligt tryck, på kommunnivå, där jag har intervjuat kommunala skolchefer, och slutligen har jag gjort en longitudinell skolstudie med tre deltagande skolor. Fokus har hela tiden varit styrningsproblematiken: vad som egentligen är möjligt att styra genom politik, särskilt i en starkt decentraliserad sektor.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Hela försöket vilade på ett sammanhang där beslutsfattarna tänkte sig att slopandet av timplanen skulle lösa flera olika problem: det skulle bidra till en ökad individualisering, nya arbetssätt, ökad fokus på utbildningsmålen samt en bättre måluppfyllelse. Men en del av de problem som försöket förväntades lösa är motsatta, och en del av dem hade skolan redan börjat hantera, så till viss del blev försöket en form av legitimering av något som redan hade skett.
– Ett viktigt resultat är att de förbättrade elevresultat som beslutfattarna hade förväntat sig inte hade infriats efter fem år. Däremot så hade en del av de andra önskvärda effekterna inträtt, till exempel en ökad individualisering. Avhandlingen visar att det finns en viss följsamhet mellan policyskaparnas intentioner och skolans agerande, men länken är ytterst svag: det går inte att bekräfta att det är försöket i sig som är orsaken till de här effekterna, eftersom mycket av det arbete som utfördes under försöket hade påbörjats redan innan man slopade timplanen. I mångt och mycket fortsatte skolorna alltså med samma arbete – fast under ”försöksparaplyet”.
– I avhandlingen har jag även tittat på vilka olika kriterier som kan användas för att bedöma en reform, till exempel anpassningsbarhet (i vilken mån det finns utrymme för skolorna att sätta sin egen prägel på försöksverksamheten), popularitet (hur omtyckt är reformen av skapare och tillämpare?) samt varaktighet (försöket hållbarhet över tid). Både när det gäller anpassningsbarhet och popularitet var resultatet gott, i fråga om varaktighet är tidsperspektivet för kort för att jag egentligen ska kunna uttala mig om det, men eftersom försöket var så anpassningsbart (de verksamma kunde påbörja nya aktiviteter, väva in gammalt eller helt enkelt avstå från att göra något under försöksperioden) så talar det för att resultaten skulle vara ganska varaktigt. Det var helt enkelt lätt att införliva försöket i en pågående verksamhet. En reform kan alltså betraktas som mer eller mindre lyckad beroende på vilket kriterium du väljer att lyfta fram: i det här fallet har måluppfyllelse stått i centrum, och i det avseendet är ju resultaten negativa, men det finns alltså andra kriterier som visar att reformen även hade goda resultat. Jag tror dock att ett initialt problem med timplaneförsöket var att förhoppningarna från beslutsfattarnas sida var lite i överkant – ambitionsnivån var minst sagt hög. Jag har inte stött på någon reform inom utbildningssektorn under 90-talet där man har lyckats få god mätbar effekt på elevernas betygsresultat. Det finns få bevis för att politiska reformer markant kan förbättra betygsresultaten, och försöket med en slopad timplan kan inte kullkasta den bilden.
– En annan bärande tanke i försöket var att skolans professionella skulle få ett utökat handlingsutrymme, men för att det ska infrias i realiteten räcker det inte med att få friheten att besluta – man måste även ha kapaciteten att agera. Reformer som siktar på att utöka skolors självstyre måste uppmärksamma att friutrymmet i sig inte räcker: de verksamma i skolan måste också förstå, kunna och vilja utnyttja friutrymmet. Att ge en långtgående frihet att agera utan att säkerställa en lokal kapacitet att agera leder bara till att friutrymmet inte kommer att utnyttjas i realiteten.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, att reformprogrammet var lite av en paradox: försöket i sig var ganska vagt och förutsättningslöst utformat, men man förväntande sig ganska specifika resultat. Det faller tillbaka på någon slags reformoptimism, en tro på att reformer kan lösa alla problem. En annan överraskning var att de förändringar som skedde i de tre studerande skolorna rörde tidsanvändningen snarare än tidsfördelningen – trots att den förra inte primärt regleras av timplanen. Man hade ju förväntat sig att den senare skulle förändras till följd av en slopad timplan, men icke, istället är åtgärderna ironiskt nog av det slag som inte primärt regleras eller förhindras av timplanen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Politiska beslutsfattare, som i och med att försöket har förlängts till 2010 förr eller senare måste fatta beslut om att slopa eller behålla timplanen. Så länge det finns en politisk oenighet om timplanefrågan så kommer man inte hantera den under innestående mandatperiod, men någon gång måste man ju ta ställning – och deltagande skolor känner sig nog lite lämnade vind för våg. Jag tror också att de verksamma i skolan kan ha nytta av resultaten, både deltagande och icke deltagande skolor måste hantera en verklighet där timplanen finns kvar alternativt är slopad – även i det avseendet kan det givetvis finnas ett värde i att ta del av mina resultat. Jag tror även att lärarstudenter kan ha nytta av avhandlingen, de ska också ut i den här verkligheten en dag. Slutligen tror jag att resultaten kan vara intressanta för kommunal förvaltningspersonal och politiker.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Avhandlingen visar på komplexiteten i reformarbetet och kan därmed hjälpa till att avfärda tron på linjära och enkla utvecklingsprocesser. Det finns ingen ”one size fits all” reform!

Hedda Lovén