Verbal aggression påverkar samtliga elevers trivsel

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag har en examen i kulturantropologi men har även läst lingvistik, vilket ledde till att jag blev intresserad av samtal och samtalsanalys: hur etableras makt och dominans i samtalet och hur är det i sin tur relaterat till kön? Jag blev tidigt engagerad i ett projekt inom Arbetslivsinstitutet som handlade om våld i skolan, där våld inte begränsades till enbart fysisk handling utan även omfattade verbal aggression, vilket jag valde att titta närmre på.

Vad handlar avhandlingen om?

-Jag har gjort en grundläggande undersökning av förekomsten av verbal aggression i skolan och hur det yttrar sig i vardagen för samtliga elever, inte som en enstaka företeelse eller för en enstaka person. Avhandlingen bygger på en enkätstudie i en kommun där 1006 elever i årskurs sex och åtta har fått svara på olika frågor om verbal aggression, som följdes upp av en observations- och intervjustudie där jag studerade två klasser i årskurs åtta under en termin.

Vad är resultatet och dina viktigaste
slutsatser?

– I den kvantitativa studien framträder tydliga könsmönster: det finns en stark koppling mellan verbal aggression och kön: det är vissa pojkar som använder sig av verbal aggression mot andra pojkar och flickor. Jag kunde även se att det fanns ett tydligt negativt samband mellan verbal aggression och elevers trivsel och välbefinnande i skolan – vilket kvarstod även om det inte var systematiskt eller riktat mot en viss person. Tyvärr bagatelliseras verbal aggression ganska ofta i skolan, både lärare och elever säger att ”det är bara som man pratar” – och trist nog har verbal aggression blivit ganska allmänt accepterat och vanligt förekommande.
– Den kvalitativa studien har flera olika dimensioner, till exempel kunde jag se att verbal aggression har stor betydelse för hur pojkar i den här åldern konstruerar maskulinitet i skolan. Att vara verbalt aggressiv är en del av att vara en ”riktig kille”, helt enkelt. För lite tuffa, populära killar var det accepterat att vara verbalt aggressiv om du var det på rätt sätt (det vill säga i lagom stor dos) – då fanns det till och med fördelar med beteendet. Populära killar kunde få ganska stort utrymme i klassen genom att springa runt och säga sådana här saker på lektionstid, vilket förstås blir på bekostnad av de elever som inte vill eller kan ta plats på det här sättet. Men är du alltför stökig och verbalt aggressiv på fel sätt blir du istället betraktad som någon sorts ”loser”. Sen fanns det förstås en grupp killar som inte var verbalt aggressiva alls, de betraktades som lite mesiga och vann inte direkt några poäng på att inte vara verbalt aggressiva, utan hamnade ganska långt ner i hierarkin av olika maskuliniteter. Det fanns ingen motsvarighet till kopplingen mellan verbal aggression och maskulinitet för tjejernas del: generellt var det inte särskilt positivt för tjejer att vara verbalt aggressiva, även om det fanns undantag. Dessutom använde sig killar och tjejer av verbal aggression på olika sätt: killarna använde sig av det när de skojade med varandra, för tjejernas del var det något som dök upp när de bråkade. Det var överhuvudtaget sällan som tjejerna initierade verbal aggression, vilket bidrog till att upprätthålla maktrelationen mellan killar och tjejer – men därmed inte sagt att tjejerna inte gav igen ibland när de blev utsatta för det.
– Avhandlingen visar också att det finns en koppling mellan verbal aggression och makt: du kan till exempel använda dig av verbal aggression i en samtalssituation för att trycka ner någon eller kontrollera deras beteende. Att kalla en tjej för ”hora” kan vara ett sätt att markera att någon går över gränsen för ett förväntat beteende, och därigenom upprättas en norm för hur människor bör bete sig. Dessutom är det inte bara eleven som blir utsatt som drabbas – alla som vistas i samma miljö blir på det här sättet medvetna om vilka normer som gäller.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att eleverna tänkte sig att verbal aggression var något som hörde till den här åldern, att det var ett stadium i deras liv som skulle passeras. Verbal aggression kunde i högstadiet användas för att signalera att man var en tonårskille med rätt sorts sexualitet, men i framtiden skulle de inte använda sig av de här uttrycken utan det var tätt knutet till skolan och den här tidsperioden. Verbal aggression var alltså en tillfällig praktik som man lämnar när man börjar gymnasiet – eller åtminstone när man börjar jobba. Det är ett ganska sofistikerat sätt att upprätta en form av utvecklingslinje, men för de killar som inte var verbalt aggressiva blev följden att de inte ens var med på den här skalan, de kunde inte utnyttja den här praktiken för att visa att de var ”rätt” sorts kille, och de kunde inte heller visa att de hade mognat genom att sluta använda den, eftersom de aldrig hade börjat. På ett sätt var de inte ens med på tåget.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror absolut att skolan kan ha nytta av avhandlingen, bland annat visar ju resultaten att elevernas identitetsskapande kring kön är nära sammankopplat med verbal aggression. Det innebär att om du bortser från kopplingen till kön i arbetet med verbal aggression så tror jag inte att du kommer särskilt långt: ett förbud från skolans sida skulle inte ge några långsidiga effekter, eftersom kön och identitet väger så tungt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

-Verbal aggression är så pass tvetydigt att man bör ha en diskussion i klassrummet om vad det innebär. Vad omfattas och vad gör det inte? Varför kan en del personer komma undan med att säga vissa saker och andra inte? Eleverna har ofta en uppfattning och läraren en annan, men där får man inte glömma att även lärarna är medskapande i det här. Att som lärare köpa en förklaring som ”det är bara på skämt” innebär ju att man har legitimerat en viss användning av verbal aggression. Och det är inte så okomplicerat att saker och ting alltid är på skämt: allt är inte ömsesidigt – det råder inte alltid jämvikt i en kamratrelation. Jag hoppas att avhandlingen kan väcka en medvetenhet om att det här är komplicerat: den sociala acceptansen av verbal aggression är svår att komma åt, och det är en stor del av problematiken. I debatten har fokus legat på ord som ”hora” och ”bög”, men det blir lite snävt om man bara riktar in sig på det – det går ju att förolämpa folk på oändligt många sätt. I viss mån är verbal aggression ett problem som går utöver skolan eftersom det är ganska accepterat i samhället, vilket förstås gör det svårt för lärare att arbeta med. Men jag tror ändå att man måste trycka på lärarens roll, för jag kunde se att de lät en del passera från de ”tuffa” killarna i klassen – bland skrattade man med, ibland ingrep man. Lärare är ju inte immuna mot det här bara för att de är vuxna, de ingår ju också i de här sociala processerna, men jag tror att man måste försöka vara uppmärksam och känna efter om det verkligen är läge att skratta med ibland. För det syns inte alltid på eleverna att det här är något som de mår dåligt av, i synnerhet inte eftersom det finns ett oerhört starkt socialt tryck att betrakta verbal aggression som skämt. Men alla elever vill eller kan inte besvara det här med samma mynt – och självklart vill man inte heller visa att man blev ledsen eller förolämpad.

Hedda Lovén