Kollision när elevens textvärld möter skolans

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är själv svensklärare och märkte i min egen undervisning att det fanns ett stort avstånd mellan mig och eleverna vad gällde skolans textvärldar. När jag började arbeta som lärarutbildare kunde jag se att samma problemgrund fanns även där, men jag kunde inte riktigt beskriva vad det berodde på. Svenskämnet tar ju sin utgångspunkt i ett vidgat textbegrepp enligt Lpf94 (som i stora delar och särskilt när det gäller textbegreppet överensstämmer med Lpo94): som text idag räknas förutom skönlitteratur även medier som film, tv och datorspel, men det är textsorter som skolan sällan tar upp i svenskundervisningen. Vilket gjorde den här problematiken än mer intressant att undersöka närmre.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om mötet mellan elever fritidstextrepertoar och svenskämnets textrepertoar. Jag ställer helt enkelt elevernas fritidsläsning mot svenskämnets syn och värdering av texter och läsning. Jag har följt fyra gymnasieklasser i tre år och intervjuat fyra elever i varje klass vid fyra tillfällen, dessutom har jag intervjuat deras lärare och samlat in prov och uppgifter rörande text och läsning. Fokus har legat på svenska B – jag ville egentligen få med hela elevernas gymnasietid, men jag märkte efter ett tag att det blev alltför omfattande.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Ett tydligt resultat är att det finns en uppenbar kollision mellan skolans syn på text och läsning, och elevernas. Det är helt enkelt ett för långt avstånd mellan skolans uppfattning om text och läsning och elevernas egna värderingar. Två av de 16 elever jag har intervjuat är positiva till texterna i svenskämnet, sedan är resten i en fallande skala. Allra tydligast är det för killarna, deras förväntningar kolliderar mest, vilket delvis beror på att killarnas lässtrategier inte fungerar så bra med de texter skolan arbetar med i B-kursen. Killarna identifierar sig gärna med en ganska snäv bild av texter, de säger ”jag är filmmänniska, eller datanörd eller fantasyfantast” och begränsar sig lite på det sättet. Det verkar nästan inte som att de kan tänka sig att prova på någon annan typ av fiktionsläsning än den de har insorterat sig själva i. Flickorna, å andra sidan, har en mycket bredare repertoar: de identifierar sig inte lika starkt med en viss texttyp och får därmed lättare att möta svenskämnets repertoar, som överlag består av typografiskt text. Däremot märkte jag att tjejerna saknar kvinnliga berättarjag, texterna i svensk- ämnet handlar mycket om män och pojkar, vilket blir en kontrast till flickornas fritidsläsning (de läser böcker som Gömda, En blomma i Afrikas öken, ser GI Jane och så vidare).
– Ett annat intressant resultat är hur mycket skolan väljer att arbeta med text som inte är typografisk. Det visade sig att den enda textsort man sysslar med utöver den typografiska är film, som alltid kommer in i undervisningen med boken som norm: istället för att läsa boken så ser man filmen, men det är boken man egentligen vill åt. Och att titta på film är tyvärr ofta en utfyllnad på fredag eftermiddag innan man tar helg – jag kunde verkligen inte se att man valde film just för att det var film. Det i sig är också en tydlig värdering av boken som den mest väsentliga texten i svenskämnet, eftersom övriga textsorter inte kommer in överhuvudtaget. Men som lärare behöver du vara medveten om den repertoar som eleverna bär med sig in i klassrummet, och där står dataspel och såpoperavärlden i fokus. Jag tror att man kan mildra krocken mellan elevernas förväntningar och den text skolan presenterar genom att arbeta med texter som är tillräckligt obekanta för att eleverna ska känna sig nyfikna, men inte så obekanta att de känns helt främmande. Dessutom måste undervisningen bygga stödstrukturer kring skolans texter genom diskussioner, frågor, uppgifter och associationer, så att eleverna kan hänga upp den nya kunskapen på något. Elevernas fritidstexter handlar ju, precis som svenskämnets texter, om existentiella frågor som makt, kärlek, relationer och vänskap. Tyvärr betraktas fritidstexterna ofta med lite avsmak från vuxenvärldens sida: Big Brother står väl inte så himla högt i kurs, men samtidigt måste den här texttypen behandlas med respekt om man ska kunna nå eleverna: har man kunskaper om elevernas fritidstexter så kan man bygga helt andra stödstrukturer i undervisningen än om man inte har det. Visst behöver eleverna utvidga sina läsrepertoarer, men för att nå dem överhuvudtaget så måste man närma sig deras egen fritidsläsning först.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag trodde nog att jag skulle hitta fler klassmarkörer än vad jag gjorde. Och så förvånades jag över att det var så stor skillnad mellan killar och tjejer – jag hade definitivt tänkt mig att programmet de läste skulle ge större utslag än kön, men icke. Jag hade heller inte riktigt räknat med att killarna skulle vara så negativa till svenskämnets läsning.

Vem har nytta av dina resultat?

– För svensklärare tror jag att avhandlingen kan berätta något om hur man kan tänka kring litteraturundervisningen i skolan. Det är tror jag att både svensklärarutbildningen och lärarutbildningen i stort kan ha nytta av. Eleverna i avhandlingen lämnade jag när de tog studenten i juni – i augusti är de hos oss, på lärarutbildningen, och då är det den här repertoaren de har med sig!
– I avhandlingen skriver jag också om olika repertoarer, och det kan man applicera på skolan i stort – det går att översätta till vilket ämne som helst. Till syvende och sist handlar det om att ämnets/lärarens repertoar måste finnas relativt nära elevens.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att avhandlingen kan bidra till att lyfta frågan om vilka förutsättningar vi ger lärare att möta dagens elever med de mediala kunskaper de får med sig från lärarutbildningen. Som jag ser det handlar det inte om att lärare inte vill eller orkar, de är tvärtom otroligt ambitiösa och engagerade i att få till stånd det här mötet, men hur ska man som medelålders svensklärare förstå en byggkille som spelar datorspel dygnet runt, som nästan har sin textvärld på en annan planet? I stor utsträckning tror jag att lärare behöver mer fortbildning, att man behöver hjälp för att komma vidare i sitt pedagogiska tänkande, och att man måste inse att man inte är klar för att man är färdig med lärarutbildningen! Men framför allt så tror jag att lärare behöver ett forum där man kan stötta varandra, för du mäktar inte med att gå in i ett förändringsarbete om du inte får stöd, uppmuntran och dialog med andra lärare. Så ett forum och utrymme för reflektion i tjänsten behövs, och självklart måste lärarutbildningen se till att uppdatera sig på det här. Idag utbildar vi svensklärare som har massor av kunskaper, men nästan uteslutande om tryckt typografisk text. Då är det nästan oschysst att skriva in ett vidgat textbegrepp i läroplanen – för vilka är lärarnas reella förutsättningar att undervisa om det?

Hedda Lovén