Föräldrapress – en glädjedödare i idrottsutövandet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har själv växt upp med idrott och varit barn- och ungdomsledare inom idrottsrörelsen. När jag började läsa pedagogik så följde de här frågorna med, däremot så uppstod möjligheten att studera dem först när jag träffade professor Göran Patriksson och fick frågan om jag ville titta närmre på varför barn sluta idrotta.

Vad handlar avhandlingen om?

– Syftet var att undersöka föräldrapress som en av de bakomliggande orsakerna till att barn slutar idrotta. Man kan säga att min forskningsfråga bestod av föräldrapress? – men en bit in i studien fick jag faktiskt ta bort frågetecknet, eftersom det stod helt klart att så var fallet. Tidigare forskning från Nordamerika har ju visat att den här typen av problematik finns, men jag tyckte inte att det gick att sätta likhetstecken mellan Nordamerika och Sverige rakt av – vi har till exempel en stor ideell idrottsrörelse här som de inte har. Jag ansåg därför att det fanns ett behov av att göra en studie baserad på Sverige, inte minst för att jag ville studera föräldrapressens förekomst och utbredning utifrån ett barnperspektiv. Cirka 600 barn i åldrarna 8-16 år har fått fylla i enkäter med olika frågor om föräldrapress, dessutom har jag intervjuat tolv unga idrottare. I det forskningsprojekt som jag har ingått i har man även samlat in uppgifter från föräldrar och tränare, men i min avhandling är det barnen som står i fokus – jag ville göra deras röst hörd, eftersom det i grund och botten är deras upplevelse som räknas. Så jag är jättenöjd med att jag fick ta ett barnperspektiv på det här.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-I de allra flesta fall, och det är viktigt att komma ihåg, fungerar allt fullkomligt strålande mellan föräldrar och barn – barnen vill ha med sig föräldrarna när de idrottar. Men fokus i avhandling är när det råder obalans i det förhållandet, det vill säga när barn till följd av föräldrarnas närvaro upplever obehag kopplat till sitt idrottande. 19 procent av barnen i min undersökningsgrupp indikerar att de upplever föräldrapress: det är nästan vart femte idrottande barn. Riksidrotts-förbundet (RF), som driver den ideella idrotts-rörelsen, har ett stort ansvar för hur den här verksamheten utvecklas, även om det ansvaret i viss mån givetvis är delat. Det viktiga är att RF:s mål med verksamheten är att barn och ungdomar ska idrotta för att de vill, tycker att det är roligt och mår bra av det. Avhandlingens resultat visar att RF står inför en utmaning när det gäller att utveckla verksamheten och lösa den här problematiken inför framtiden.
– I enkäten som barnen fick fylla i fanns en föräldrapress-skala, där de kunde markera hur starkt de upplevde föräldrapressen. Utifrån den skalan är det fyra idrottsgrenar som framträder tydligare än andra: ridning, tennis, simning och golf. Jämför man med hur RF har definierat dessa sporter så ser man att de utmärker sig genom att vara dyrast och kräva mest tid i form av föräldraengagemang. Lagsporter såsom fotboll, handboll och inneband låg ganska lågt på föräldrapress-skalan. Många trodde att ishockey skulle ligga högt, med tanke på att de flesta klubbar har en elitinriktning där mycket handlar om höga krav och utslagning. Jag fick inte de resultaten i min studie, men det kan ha sin förklaring i att jag tittar på en mindre klubb i en mellanstor stad – inte den drivna elitklubben. Det är förstås skillnad mellan att spela i Djurgårdens IF och Karlskoga IF, så det man måste komma ihåg är att det faktiskt finns fler klubbar än elitklubbarna, där det inte heller kostar 20 000 att spela hockey. Däremot är ridning och golf kostsamma sporter oavsett var du befinner dig i landet. Jag är förstås inte ute efter att peka ut eller svartmåla någon särskild idrottsrörelse, utan jag anser förstås att det räcker med att ett barn mår dåligt för att man ska sätta igång ett arbete med att förbättra situationen.
– I den barngrupp som uppger att de har upplevt någon form av föräldrapress, finns det fler barn som har börjat idrotta för att mamma och pappa vill det. I den gruppen finns också de barn som helst önskar att mamma och pappa inte skulle vara med när de sportar. Det man måste tänka på är att idrottsrörelsen i Sverige är stor: 2/3 av alla pojkar och flickor i 10-12 årsåldern är med i idrottsrörelsen idag – det är ganska många barn.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Trots att jag har jobbat så mycket med barn genom åren så blev jag ändå överraskad över hur träffsäkra de är när de pratar om relationen till sina föräldrar: lika otvunget som de berättar om hur mycket de tycker om dem, kan de också på ett precist sätt tala om vad det är som gör dem obekväma. De säger att det är jobbigt när föräldrarna står bredvid planen och gapar, eller när de går i taket för att de inte vann den där tennismatchen. Tyvärr är de här barnen exempel på hur det är att må dåligt i sitt idrottande på grund av sina föräldrar, men förhoppningsvis kan min avhandling bidra till en ökad förståelse för den här problematiken – kanske kan mina siffror vara till hjälp inför beslut om hur idrottsrörelsen bör utvecklas.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas avhandlingen kan bidra till att utveckla vår barn- och ungdomsidrott och belysa vilka delar av verksamheten som måste förändras. Föräldrar och rörelse måste gemensamt ta ansvar för att lösa den här problematiken genom att sätta barnens bästa i fokus. Självklart har även skolan en viktig roll i det arbetet.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Tidigare forskning har tyvärr visat att den här problematiken finns även inom skolan. Tillsammans med barn och föräldrar måste skolan hitta en balans, dels för hur föräldrarna kan stötta barnen i skolan, dels för hur undervisningen kan läggas upp på bästa sätt för att ingen ska känna sig utanför eller utsatt. Det är förstås extra viktigt att de barn som är utsatt för föräldrapress får känna frihet och glädje i den idrottsverksamhet som de möter i skolan. Som lärare tror jag också att du genom avhandlingen lättare kan se de tecken som barn uppvisar när deras föräldrar pressar dem – det sker ju inte av illvilja och är oftast omedvetet, men för de barn som drabbas är det förstås viktigt att komma tillrätta med. I det forskningsprojekt jag ingick i samlades det även in uppgifter om föräldrarnas syn på föräldrapress. De upplevde inte själva att de pressade sina barn, men däremot svarade hela 44 procent att andra föräldrar gjorde det. En hel del föräldrar är alltså inte medvetna om sitt eget beteende. Jag tror att det är hög tid att vi tar tag i det här problemet – och att vi låter barn vara barn. Det är meningen att de ska ha kul i idrotten!

Hedda Lovén