Från kontrollredskap till didaktiskt verktyg

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Intresset väcktes när jag arbetade med elevfrågor på Skolverket: jag märkte att eleverna fortfarande jämförde sig mycket med varandra när det kom till prov och betyg, trots att mer komplexa mål för lärandet och den individuella utvecklingen betonades i samband med betygsreformen. Tanken var ju att utvecklingen skulle gå från ett system där betyg och bedömning fungerade som en urvalsmetod till att bli ett kunskapsstöd. Man trodde till exempel att universiteten skulle använda egna intagningsprov, så att betygets urvalsfunktion skulle börja betyda mindre. Men så blev det inte. Med målstyrningen fick staten en ökad insyn och kontroll: man kunde istället börja tala om vilka resultat som skolorna uppvisade. Det var ju inte primärt tänkt så, men betyg och nationella prov fick stor betydelse för hur man såg på skolans resultat. Allt det här fick mig att börja fundera på hur traditionen kring bedömning förändras och bevaras.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har tittat på två traditioner genom historien: dels hur lärarprofessionen och yrkeskåren betraktar och utvecklar kunskapsbedömningen, dels statens behov av att bedöma eleverna och kontrollera skolan. Hur har dessa två förhållit sig till varandra? Avhandlingen ger historiska och teoretiska perspektiv på något som har blivit ganska naturaliserat och vardagligt, men som faktiskt är ett socialt konstruerat fenomen. Det är ett delikat dilemma att balansera mellan hur mycket inflytande skolan ska ha över bedömningarna (så att eleverna ytterst förvärvar de kunskaper som föreskrivs i läroplanen) samtidigt som lärandet ska ske med någon form av socialpolitisk rättvisa i grunden. Skolan måste även hitta ett förhållningssätt till den kunskap som beskrivs i läroplanen – en kunskap som får värde först när den är användbar och kulturellt färgad, där de eviga sanningarna är förkastade till förmån för självständigt tänkande och problemlösning, där själva lärandet och bildningen står i fokus – inte utantillkunskaper. Men vilken typ av kunskapsbedömningar främjar då denna kunskapssyn?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Under den tidigmoderna perioden hade skolorna fortfarande rätten att utforma examinationen, makten att bedöma låg hos dem och var starkt kopplad till skolans kunskapssyn, vilken till stor del handlade om att memorera eviga sanningar. Traditionen med utantillkunnande levde kvar under en lång tid. Men sedan tar staten med hjälp av vetenskapen, kontroll över bedömningen, främst av rättviseskäl. På ett sätt var det positivt att staten tog över, för det hade betydelse för elevernas livschanser – bland annat var det ett starkt argument för enhetsskolan. Lärare stred under en tid för att få behålla ett visst inflytande över de subjektiva bedömningarna, men tappade mark mot de socialpolitiska reformerna. När vetenskapsmän och byråkrater gick in och börjar styra den syn och de bedömningsinstrument som skulle vara rådande i skolan, tappade lärarna i autonomi. I senmodern tid har alternativa bedömnings-metoder vuxit fram: eleverna får kanske bedöma varandra, man arbetar med portfolios och så vidare. Den typen av bedömning hade kanske växt fram tidigare om lärarna hade fått behålla makten över bedömningarna, men ett sådant system hade sannolikt blivit mer av ett elitskolesystem.
– Jag är övertygad om att lärare har förmågan att göra goda bedömningar av sina elever, det är när en lärares bedömning ska vägas mot någon annans – det vill säga när likvärdigheten kommer in i bilden – som det blir svårt. Jag tror att man kan göra lärares bedömningar mer rättvisa, men då blir det samtidigt svårare att nå målen i den nutida läroplanen. Tidigare beskrevs kunskapsbedömningar som ett kontrollredskap, men det harmonierade också med dåtidens kunskapssyn. Idag betraktas de inom bedömningsforskning ofta som didaktiska verktyg, men används inte sällan som ett kontrollredskap vilket riskerar motverka vår nutida kunskapssyn.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

-Det har varit en explorativ resa, som har överraskat i sig. Men det är klart, den tidigare synen på kunskapsbedömningar som en form av kontrollredskap med didaktiska funktioner förvånade väl en del. Det tycker jag att man bör komma ihåg, för ofta ser man på gamla traditioner med visst förakt och förespråkar istället alternativa bedömningsformer, men jag menar att allt måste ses i ljuset av sin tid. Kunskapsbedömning har historiskt sett varit väldigt starkt kopplat till lärandet och kunnandet.
I Sverige kom aldrig den alternativa bedömnings-formen igång, lärarna fick initialt ett stort handlingsutrymme som successivt krymptes till ingenting. Nu ser vi istället krav på tidigare, mer standardiserade bedömningar. Varför fick lärarna aldrig chansen att utveckla ett mer didaktiskt förhållningssätt till bedömningar? Hur man gör kunskapsbedömningar mer lärarvänliga och att engagera lärare i det arbetet, det är lite av en bortglömd fråga i Sverige – kanske beroende på att många pedagoger kopplat ihop bedömningar med det kapitalistiska samhällets selektion eller med överstatlig kontroll.

Vem har nytta av dina resultat?

-Jag tror att avhandlingen utgör en bra grund för vidare forskning, men tänker mig också att lärare, skolledare, skolpolitiker och skolbyråkrater kan ha nytta av den. Jag har försökt bidra med nya perspektiv och begrepp i bedömningsfrågan.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Resultaten är ett bra argument för att jobba mer didaktiskt med kunskapsbedömningar, men indikerar också att man borde undersöka konsekvenserna av alla nya mätinstrument som man nu börjar använda. Det finns inget som visar att införandet av flera standardprov skulle medföra något positivt för elevernas kunskaper, ska man använda sig av de här mätinstrumenten så måste de utvärderas ordentligt: har eleverna blivit bättre om de plötsligt får högre resultat – eller har de bara blivit mer vana att skriva prov? Vårt största problem är att hela den svenska betygsdiskussionen sedan 60-talet har handlat himla mycket om tyckande– när det i realiteten har funnits en ganska tunn kunskapsbas att utgå ifrån.

Hedda Lovén