Från att vara barn – till att bli elev i riskzon

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom och gymnasielärare och har arbetat mycket med barn som har levt under svåra livsförhållanden. De här barnen har trots motgångarna kämpat på så gott det går i skolan, och som verksam fick det mig att fundera mycket över vår syn på de här eleverna. Jag började studera specialpedagogik och kom så småningom in på forskarutbildningen, i syfte att titta närmre på barn i behov av särskilt stöd.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om, som titeln antyder, hur barn går från att vara just barn, till att bli en elev i riskzon. Den här kategoriseringen som läraren gör, hur konstrueras den, och vad får det för konsekvenser för elevens del? I centrum står olika professionella nätverk, det vill säga det samverkansarbete som uppstår när de här fyra barnen (som tillhör de lägre skolåldrarna) hamnar i fokus. Jag har både tittat på det som skrivs, sägs och görs i verksamheten när det gäller de här eleverna. Den skola som barnen går i valde jag just för att den hade ett så gott rykte: pedagogerna där arbetade med stor omsorg och engagemang, de hade hela tiden barnets bästa som mål och kämpade verkligen för att skapa en skola för alla. Samtidigt var de elever som kategoriserats som att de var i riskzonen ständigt i fokus – lärarna talade hela tiden om dem i termer av mogna/omogna, svaga/duktiga, begåvade/obegåvade… det var som att barnen blev fast i den kategorisering de hade fått. De ledde till att jag ville se hur pedagogerna arbetade med de individuella mapparna och observationerna utifrån de här kategoriseringarna. Tyvärr gav texterna en ganska mörk bild av de här barnen, eftersom det aldrig skedde någon förändring: den kategorisering som läraren gjorde kvarstod under hela barnets skolgång. Istället var eleverna föremål för ständiga korrigeringar, i syfte att anpassa dem till en uppskattad normalitet. Avvikelser ställs hela tiden mot denna normalitet, men det innebär samtidigt att någon har sanningsanspråk på vad som är normalt. Och där menar jag att lärarna inte problematiserar sanningsanspråken och innebörden av kategoriseringarna i den utsträckning som behövs.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att det är viktigt för pedagogen att problematisera sina ibland självklara föreställningar om vad som är normalt och vad som är avvikande, men även synen på barn och föräldrar. Det är förstås ingen lätt uppgift, eftersom det här i förlängningen handlar om en av skolans svåraste uppgifter – att skapa goda samhällsmedborgare. Självklart blir det en form av balansgång. Men jag tror att eleverna måste få vara mer delaktiga i konstruktionen av sin egen självbild, och i skolan i stort. Det finns alldeles för lite utrymme för elevernas egna strategier, och pedagogernas föreställningar blir allt för styrande. Otroligt mycket kraft, energi och omsorg investeras i insatser för de här eleverna, men jag tror att vi måste backa tillbaka och fundera mer på hur våra definitioner av barnet ser ut, innan vi går på åtgärderna. Jag kan ju se att kategoriseringen blir bestående under alla år för de här eleverna, fastän den bilden ibland inte är korrekt. Ibland gör de här barnen helt rationella handlingar, som tyvärr förblir osynliga för läraren. Ett exempel var en elev som väntade väldigt länge på att få hjälp under en mattelektion. Vid nästa lektion var det inte logiskt för honom att återigen vänta när han inte fick hjälp – därför började han syssla med andra saker. Läraren uppfattar problemet utifrån sin kategorisering av eleven, och ser därför detta som en avvikelse som är individrelaterad – när detta istället är barnets strategi för att hantera den uteblivna hjälpen. Det här är den springande punkten – att problemet förläggs till individen istället för den pedagogiska omgivningen. Det är därför det är så viktigt att inte bara diskutera eleven som individ, utan också den pedagogiska miljöns förutsättningar.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det som förvånade mig mest var nog att trots stor ambition, energi, vilja och omsorg att göra det bästa för barnet, så fastnar man i de här kategoriseringarna, och inga förändringar sker. Man kan helt enkelt stirra sig blind på kategoriseringen, som istället för att vara ett hjälpmedel som underlättar i vardagen, blir ett hinder i arbetet med barnet. Självklara föreställningar och innebörden av kategoriseringarna måste därför problematiseras.

Vem har nytta av dina resultat?

– All pedagogisk personal kan ha nytta av att fundera på vem som har sanningsanspråket på den problematik man upplever i verksamheten.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Min förhoppning är att man kan börja betrakta eleverna och deras strategier som resurser, att det kan få lov att hamna i fokus i större utsträckning än vad som görs idag. En positiv utveckling vore om eleverna fick bli mer delaktiga i den pedagogiska vardagen, men också att de får ökad makt att definiera sin egen självbild. Makt och kunskapsvillkor är överhuvudtaget något som är oerhört viktigt för lärare att diskutera. På vilka grunder kategoriseras eleven? Även om man som pedagog många gånger kan känna sig maktlös, så har man faktiskt en oerhörd makt i kraft av ämbetet och yrkesfunktionen – och det måste upp till ytan.

Hedda Lovén