Utelek med tid för eftertanke när barnen får välja

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Både min C- och D-uppsats handlar om hur olika grupper i samhället använde sig av stadsmiljön och under båda dessa uppsatsarbeten märkte jag att det fanns en konflikt kring barn och utemiljö. Som att vissa tyckte att lekplatser ofta var skräpiga eller att det var störande med lekplatser och barn som leker överhuvudtaget. Även min handledare Maria Nordström ledde mig in på ämnet hur man kan planera för barns utemiljö eftersom hon själv jobbat mycket med dessa frågor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat två barngrupper i åldern 8 och 11 år från Stockholm respektive Bournemouth i England. För att få dem att prata och berätta om vad de tycker om sin utemiljö har jag använt mig av fyra metoder: intervju, teckning, fotografering och promenad. I korta drag handlar avhandlingen om vad barn förmedlar beroende på vilket sätt man frågar, i det här fallet, vilken metod man använder.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det allra viktigaste är att ge barn tid och tillåta dem att vara ute när de ska berätta om sin utemiljö. Genom att vistas direkt i miljö kommunicerar barn väldigt precist och aktiv. Det gäller även ickeverbala barn eftersom de genom att klättra, gunga eller vad de nu gör, kan visa hur de leker och vad de helst gör. Har man inte tid att vara ute och promenera med barnen är kameran ett jättebra sätt att få barn att förmedla sina åsikter. Med kameran kunde inget bli fel, fult eller pinsamt och det var också hjälpmedlet som i princip alla barn tyckte var roligt att använda.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, och det var de djupa och existentiella frågor och funderingar som kom upp just när barnen fick fotografera. Här kunde de komma hem med bilder från kyrkogården och genom bilderna berätta om en död mormor och tankarna kring det. Ett annat barn tog en bild på en, för barnet välkänd plats där det förr stod ett träd som nu var nedsågat. Kameran lockade helt uppenbart fram mycket minnen och seriösa funderingar hos barnen, vilket överraskade mig på ett positivt sätt. En annan sak som kom fram under arbetet och som förvånade mig var den påtagliga längtan efter en stilla plats, ett hörn av lugn och ro där de bara kunde sitta och tänka.

Vem har nytta av dina resultat?

– De som arbetat med fysisk planering och arkitekter förstås, men även skolfolk och forskare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis kan den leda till att skolan använder uterummet i den praktiska undervisningen i större utsträckning. I mitt arbete såg jag tydligt hur utemiljön gav barnen större möjlighet att uttrycka sig fritt samtidigt som det sällan uppstod gnäll eller att någon störde. Här kan jag se möjligheter för exempelvis skoltrötta elever. Mina erfarenheter av barnens fotograferande borde också kunna ge idéer om hur kameran kan användas i skolan.

Susanne Sawander