Agaförbudet synliggjorde skolans disciplin

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har nog alltid varit intresserad hur barndomens innebörd har förändrats historiskt. Den moderna barndomen är nära knuten till skolan, så det var en naturlig ingång till mitt forskningsämne. Skolan fungerar som en barndomens klocka: skolans längd avgör barndomens längd. I takt med att den obligatoriska utbildningen har blivit längre har även barndomen förlängts. Ett sätt att studera barndom och samhälle är därför att titta på skola och skolutveckling. Dessutom var jag nyfiken på hur psykologin blev en del av skolan under 40-talet: tidigare styrdes den goda barndomen av en moralisk måttstock, men under den här tidsperioden började barndomen underkastas en mer vetenskaplig måttstock, och det skiftet fascinerade mig.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande handlar den om barndomens förändring, mer specifikt om förändrade fostransideal. Jag ville komma åt den förändrade synen på barn och fostran i anslutning till skolväsendet, och ett sätt att göra det var att analysera den agadiskussion som fördes under 40-talet. Då var aga bara tillåtet i folkskolan (i flickskolan har den aldrig varit tillåten), i läroverk och realskola förbjöds den 1926. När 1946 års skolkommission tar sig an uppdraget att skapa ett enhetligt skolsystem är det intressant att se vad som sker med de fostranskulturer som redan finns i skolorna. I flickskolan talade man till exempel om en inre disciplinering, medan realskola och läroverk hade som mål att vara mer karaktärsdanande och fostra framtidens viktiga medborgare, de som satt på högt uppsatta positioner i samhället. Folkskolans disciplin gick främst ut på att hålla ordning – att hålla folk i schack helt enkelt. Fördelen med att titta närmre på agafrågan är att det tvingar det fram de olika synsätten så att de blir tydliga: skolorna var helt enkelt tvungna att bekänna färg i frågan om agan.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Min avhandling står i en kritisk tradition där man vill problematisera det vi tar förgivet i vår syn på barn, fostran och skola. 1946 års skolkommission hade ett grandiost mål med att demokratisera skolväsendet: de skulle göra sig av med det som inte var humant i skolans omsorg av barnet, individualisera undervisningen och uppmuntra lärare med vetenskaplig expertis – lyssnande och dialog skulle stå i centrum. Agan kom därmed att symbolisera allt som skolkommissionen vill bli av med. Ironiskt nog leder deras program med att ta bort agan till en MER detaljerad och djupgående disciplinering i skolan. Skolkommissionen synliggör skolans disciplineringsuppdrag på ett sätt som de definitivt inte hade tänkt sig.
-När förslaget om att förbjuda agan går ut på remiss, säger samtliga folkskollärarförbund nej. Det fanns ett oerhört starkt motstånd mot förslaget bland lärarna, som indirekt har att göra med att de inte vill skuldbeläggas för det här. Att säga ja kunde uppfattas som ett indirekt erkännande till att de hade behandlat barnen inhumant. Hela deras självbild stod på spel. Istället tillsattes 1947 års skoldisciplinutredning, som bara innehöll skolfolk, men uppdraget från regeringen var fortfarande detsamma: hur förbjuda agan? Efter otaliga turer fram och tillbaka och massor av remisser, kom utredningen med ett förslag som inte innebar ett förbud av agan, utan en vidgad och mer djupgående disciplinering i skolan. I början av 50-talet dör debatten, och 1958 förbjuds agan utan diskussion. Konsekvensen för skolans del är att utvecklingen och utvidgandet av de disciplinära metoderna har fått sig en rejäl skjuts: 1962 års läroplan var oerhört detaljerad vad gällde disciplinära åtgärder. Det gick förstås emot skolkommissionens åsyftade utveckling av den humana, progressiva skolan. Dessutom blir bilden av hur vi politiska samspelet väldigt tydlig, i synnerhet hur man försöker förändra samhället via skolan. I 1962 års läroplan är det till exempel uppenbart vilka problem hos barnen det är som ska åtgärdas – en tydlig bild av problembarnet och hur man ska förstå det växer fram i styrdokumenten.
– När man förändrar skolan politiskt sker processer som man inte har kontroll över, istället framträder den slumpartade historiska utvecklingen, en historia som aktörerna inte styr över. Agaförbudets vara hade ju egentligen med en reform av strafflagstiftningen att göra: det blev ohållbart att tuktan var legitimt, medan misshandel inte var det. Två olika betydelser av samma begrepp kunde inte existera samtidigt. Samtidigt handlar debatten om agan i allra högsta grad om en förändring av synen på barnet och barnets rättigheter: här finns också historien om barnets ökade integritet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det slumpmässiga utfallet – ironin i en historisk utveckling som aktörerna inte kunde kontrollera. Det var oerhört intressant att följa kontrasten mellan den åsyftade utvecklingen och det faktiskt resultatet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att alla som är intresserade av skolan (i synnerhet lärare) har nytta av att läsa min avhandling. Det handlar om att se på skolan och skolans verksamhet med nya perspektiv. Skolan är vår största välfärdsorganisation: alla ska igenom den, vi formas och får vår bild av oss själva där, massor händer med oss under vår tid i skolan. Just därför är det viktigt att synliggöra vad skolan sysslar med som institution. Skolan är inte bara en kunskapsinstitution, den är också en förvaringsplats och en uppfostransanstalt. Inte minst utifrån ett maktperspektiv är det viktigt att veta vilka processer det är som pågår där.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag har aldrig haft som mål att producera forskning som talar om hur skolan bör vara, utan jag vill bidra till ett samtal där vissa frågor om barn och barndom synliggörs, så att vi kan skapa en mer kritisk dialog. Det är ofta det vi behöver, tror jag – att främmandegöras från det vi tycker oss känna så väl.

Hedda Lovén