Gemensam kompetensutveckling är inte självklar

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Att jag kom att intressera mig för lärares kompetensutveckling har sin grund i att jag själv är lärare och deltagit i flera olika fortbildningskurser. Att min avhandling sedan kom att fokusera på lärares tankar beror dels på inriktningen vid institutionen där jag var doktorand, men också på att jag ville försöka komma bakom de attityder som finns hos lärare. När jag arbetade tyckte jag att det ofta fanns en ganska negativ attityd till kompetensutveckling hos lärarna, men när jag började forska så visade det sig att den bilden inte stämde. Jag märkte att det fanns VISS kompetensutveckling som lärarna var negativt inställda till, eftersom de inte tyckte att de kunde använda den. Och det är just där min forskning tar sin början: när upplever lärare kompetensutveckling som relevant – och varför?

Vad handlar avhandlingen om?

– Om lärares tankar om kompetensutveckling, och variationerna i deras inställning som framträder i de analyser jag har gjort. Jag har satt lärarnas inställning till kompetensutvecklingen i relation till den utbildningspolitiska kontext som de befann sig i vid tillfället. Kontexten har stor betydelse i det här sammanhanget: utbildningspolitiska dokument uppfattas nog av de flesta som en form av toppstyrning, som enbart därför kan generera en sorts motstånd hos de verksamma. Därför var det var viktigt att gå tillbaka ända till 80-talet för att leta efter vad som utbildningspolitiskt kunde ha påverkat lärarnas inställning till kompetensutveckling. Det visade sig att synen på relevant kompetensutveckling varierar i jämförelse med vad som står i de utbildningspolitiska dokumenten: ibland föregår synen dokumenten, ibland är de samtida, och några är begränsade. Det visar hur viktigt det är att de som ska initiera kompetensutveckling tar hänsyn till att alla inte tänker likadant eller har samma uppfattning. Lärare uppfattar inte ALL kompetensutveckling som relevant i sig självt, de måste bli medvetandegjorda – och medvetandegöra sig själva.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det absolut viktigaste resultatet är att det finns en röd tråd i de intervjuer som jag har gjort med lärarna, som visar att pedagogerna uttrycker både ett komplext innehåll och ett komplext användningsområde i sina tankar om kompetensutveckling. Lärare förväntas ha tillgodogjort sig både allmänna kunskaper, ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper från lärarutbildningen. När man som pedagog sedan ska utvecklas i takt med verksamheten är det kanske inte dessa kunskaper som isolerat ska utvecklas i första hand, utan kompetensutvecklingen handlar ofta om att utveckla ett mer generellt innehåll. Men här märks det att lärarna har olika inställningar. Den komplexa synen på kompetensutveckling som framträdde i min avhandling, innebar en förståelse hos läraren att syftet med kompetensutvecklingen var att lära sig något för att utveckla det generellt i verksamheten, tillsammans med andra lärare och elever. Man sätter helt enkelt in sig själv i ett verksamhetsperspektiv. Men den synen delas inte av alla pedagoger – det är inte säkert att en lärare som ska delta i en viss kompetensutveckling sätter det i samband med den generella verksamheten eller undervisningen i stort. En mer snäv syn framkom också i studien, där lärarens inställning var att kompetensutvecklingen i första hand handlade om att bättra på sina egna ämneskunskaper, för sin egen undervisnings skull.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag har intervjuat 19 lärare i min avhandling och runt hälften av dem fanns faktiskt i den komplexa teorin –de hade haft den inställningen redan 1990 trots att den här synen inte kom till uttryck i utbildningspolitiska dokument förrän 1999/2000. De var alltså föregångare! Det tycker jag är ett positivt resultat som bör lyftas fram, i synnerhet eftersom lärare ganska ofta betraktas som en grupp som är ovilliga att utvecklas. Den bilden stämmer inte alls med de resultat jag har fått.

Vem har nytta av dina resultat?

– Skolan i sin helhet. De som arbetar i ledande ställning behöver ta till sig av de här resultaten: om lärare inte upplever kompetensutvecklingen som relevant är det som att tala för döva öron. Då blir det ingen kompetensutveckling. Insikten om att man måste medvetandegöra lärarna är en viktig kunskap både för rektorer och utbildningssamordnare. Samtidigt är det här resultat som lärarna också skulle behöva ta del av: de behöver utveckla en förståelse för att kompetensutveckling har med själva verksamheten att göra – inte bara i individen. Du måste kunna sätta kompetensutvecklingen i relation till den verksamhet du arbetar i.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Utvecklar man en medvetenhet om kompetensutvecklingens möjligheter på olika nivåer i organisationen, kan det bli ett kraftfullt instrument för utveckling som gagnar hela skolan. Genom att få en mer jämn kompetens hos lärarna, kan vi få en mer likvärdig utbildning för eleverna. När lärare får möjlighet att tillägna sig de här kunskaperna på ett sätt som är relevant för dem, så kan rektorer och andra utvecklingsledare bli mer benägna att acceptera den mångfald som finns när det gäller att utveckla kompetens och kunnande bland lärare. Rektorer måste kunna se att man kan använda lärare på olika sätt i kompetensutvecklingsarbetet.

Hedda Lovén