Att lära sig livsförståelse genom kränkning
När Christina Osbeck arbetade vid Centrum för värdegrundsstudier hade hon en bild av kränkning som en handling som bröt mot det normala. Det var tills hon upptäckte att det inte var lika svart och vitt för eleverna: för dem är det en gråskala där handlingarna syftar till att lära varandra gällande normer och värderingar. Det är vid upprepade markeringar som elever riskerar att gå över den enskilda individens gräns – och övergå till det vi kallar kränkning.
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag arbetade med att kartlägga kränkningar i skolan, förlagt vid Centrum för värdegrundsstudier, Göteborgs universitet. Problematiken kring kränkningar var så intressant. Som religionsvetare upptäckte jag att den kunskap som eleverna förmedlade genom kränkningar kunde beskrivas som livsförståelse – en förståelse av hur livet fungerar, av vad som ger livet värde och mening.
Vad handlar avhandlingen om?
– Hur unga skapar och lär livsförståelse i skolan och hur kränkning kan fungera som ett inlärningsverktyg av livsförståelse. Det finns en mängd olika handlingar som eleverna använder sig av för att försöka lära varandra hur livet fungerar, men när de märker att en elev inte förstår, riskerar handlingarna att bli allt tydligare tills de slutligen passerar en gräns för vad den enskilde individen kan uppleva som kränkande. De negativa omdömen som elever fäller om varandra är ett slags uttryck för vad som fattas, det är en signal om vad man bör tillägna sig för att inte råka ut för de här negativa uttalandena även i framtiden. För eleverna själva är det en gråskala – de har svårt att skilja kränkningen från andra handlingar som syftar till att uppmana ett annat beteende.
– Den dominerande livsförståelsen på skolan kännetecknades av att egenskaper som anpassningsförmåga och individuellkonkurrenskraft ges starkt värde. Anpassning handlar både om att anpassa sig till det sociala umgänget och till utbildningssystemet. Ibland riskerar det att bli en ganska blind och auktoritetsbunden anpassningsvilja, som jag tycker att man borde ifrågasätta utifrån skolans intentioner att fostra demokratiska medborgare. Inom kamratkulturen handlar den dominerande livsförståelsen mycket om vikten av att vara en ”riktigt” flicka eller pojke, genusmönster och normer är väsentliga och kännetecknas av ganska traditionella och stereotypa föreställningar. Pojkar ska höras och synas, gärna vara en god skämtare som tar stor plats. Flickor har ett mer passivt ideal, det handlar i stor utsträckning om utseende och att verka attraktiv.
– Frågan är vilken betydelse det har att den dominerande livsförståelsen bland de unga – individuell konkurrens – just identifierades i skolan. Det finns likartade mönster i utbildningssystemet. Det är lärare som vet vad vi ska lära oss och vad som är bra eller viktigt: genom (ibland hårda) omdömen tydliggörs för eleven vad det är som ska förbättras. Det har betydelse för hur man ser på makt – i utbildningen är det läraren som har recensionsrätten, men samtidigt kan den till exempel tas av andra utanför klassrummet. Jag för en diskussion i avhandlingen om att de former som skolan bedrivs under, bland annat storskaligheten och sorteringsmekanismerna, kan motverka skolans syfte. Det skapar en form av livsförståelse som inte är positiv: konkurrensmässigheten, rangordningen, de starka kraven på anpassning – de SYNS väldigt tydligt i skolans kultur.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Avhandlingen visar hur kränkning fungerar som ett inlärningsinstrument av livsförståelse i skolan. Men det handlar inte om vilken livsförståelse om helst: det är just anpassning och individuell konkurrens som premieras. Det är en livsförståelse som står i stark kontrast till skolans värdegrund – demokratiska ideal krockas mot den här blinda anpassningen. Man ser helt enkelt inte individens egna förutsättningar eller andra önskemål och tankar om vad som ger livet värde och mening.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– En överraskning var vårt tidigare sätt att resonera kring kränkning inom kartläggningssprojektet. Vi utgick från att det fanns normala handlingar och handlingar som bryter mot det mönstret, däribland kränkningar. Men eleverna ser det inte så – för dem finns det flera handlingar som går ut på att lära sig den gällande livsförståelsen, och de anser att syftet och möjligheterna med handlingarna är så positiva att de överskuggar de negativa konsekvenserna.
Vem har nytta av dina resultat?
– Alla som arbetar i skolan kan ha nytta av att fundera kring de saker som jag skriver om i avhandlingen. Jag hoppas att resultaten kan skapa en medvetenhet kring hur kränkning fungerar i skolan, hur eleverna beskriver det själva och VAD de beskriver som den dominerande livsförståelsen. Ofta diskuterar man skolans ideal och värdegrund för sig och kränkning för sig, men jag tror att man måste försöka hålla samman de här frågorna och fundera över hur skolan fungerar. Och definitivt att man diskuterar det mer med sina elever.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Genom att skapa en medvetenhet hos såväl personal som elever så har man helt andra förutsättningar för att arbeta med den här frågan. Kan det finnas andra sätt att lära sig livsförståelse? Skolans storskalighet kan skapa en sorts distans mellan människor, det blir ofta svårt att se det gemensamma ansvaret. Ofta hamnar de verksamma i skolan i situationer där de försöker spela ut varandra till följd av anpassnings- och konkurrenskraven. Jag tror att det finns mycket att vinna på insikten om lärare och elevers olika förutsättningar men gemensamma ansvar för verksamheten. Den dominerande livsförståelsen är inte den ENDA – de intervjuade eleverna gav också uttryck för andra livsförståelser som till exempel ansvar, att värna om varje människas egenart och en bredare gemenskap. Hur skolan KAN vara uttrycks ibland som en sorts förhoppning hos eleverna: det finns andra möjligheter, och det är viktigt att SE att de finns där.
Hedda Lovén