Idrottsläraren i Sverige och Grekland

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som idrottslärare i både Sverige och Grekland, och upplever att det finns stora skillnader. Jag kände att det fanns ett tryck från omgivningen som tvingade framett visst arbetssätt trots att man hade egna, bättre lösningar. Att bli kallad Konstantin i Sverige var självklart för mina elever, men när jag lät grekiska studenter göra detsamma blev det ett väldigt liv – till slut tvingades jag att använda titeln ”magister”. Som idrottslärare i Grekland kunde jag inte heller diskutera den övriga utbildningen med mina kollegor: om jag samtalade med en mattelärare och en biologilärare på rasten så fick jag inte säga ett ord. Det gick helt enkelt inte för sig, eftersom statusen mellan ämnena skiljer sig så mycket åt. Det är förvisso tydligare i Grekland än i Sverige – men det är inte helt jämställt här heller.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om idrottslärarens yrkesförutsättningar och yrkessträvanden i Sverige och i Grekland. Yrkesförutsättningar berör arbetsrelaterade frågor som relationen till andra lärare och läroplanen, medan yrkessträvanden handlar om själva klassrumsundervisningen, bland annat vad man väljer för idrottspraktiker, ämnesinnehåll, eller hur man arbetar med elevdemokrati.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att svenska idrottslärare inom de lägre skolåren inte riktigt adopterat läroplanens intentioner, däremot så hade läroplanen fått fullt genomslag på högstadiet. Verklighetens skola är alltid ett resultat av en kamp mellan olika aktörer, av dem är lärartraditioner och läroplanen mycket starka. Just för de lägre skolåren såg man att dessa två krafter nästan tagit ut varandra. I Grekland tjänar den svenska grundskolans kamp för en demokratisk uppfostran som en förebild under namnet ”Den svenska modellen”. Den innehåller så mycket goda värden som jag tycker kom till uttryck mycket bättre i de lägre skolåren i Sverige.
– En orsak till en här utvecklingen är att idrottslärarens uppgift är svagt inramad för de lägre skolåren, vilket ger mer frihet, medan lärare inom de högre skolåren tvingas anpassa sig till den tillgängliga tiden – bland annat konkurrerar de om 10 % av elevens tid. Det innebär att idrottsundervisningen i de högra skolåren i större utsträckning definieras av staten, som har ett fast grepp om idrottslärarkulturen genom den garanterade minimitiden. Det är därför viktigt att man problematiserar relationen mellan lärare och stat, där den förra måste få mer utrymme att definiera sitt eget arbete. Samtidigt måste lärare också börja förhålla sig mer kritiskt till det egna arbetet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– När man forskar tycker jag att man börjar reflektera på ett helt nytt sätt – jag förvånades över så många olika saker. Eftersom jag hade ett väldigt krävande teoretiskt ramverk fick jag massor av nya perspektiv, idag ser jag mer komplext på verkligheten. Men givetvis förvånades jag över att låg- och mellanstadiet fortfarande är kvar i den svenska modellen. En annan överraskning var att de grekiska idrottslärarna, som var mycket lyhörda för statens intentioner, också visade tecken på att försöka genomföra vissa förändringar. Det grekiska systemet har alltid varit starkt tävlingsinriktat, men nu såg jag ambitionen att försöka öka förståelsen för att alla elever har olika förutsättningar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att avhandlingen och resultaten egentligen passar bäst för dem som sysslar med komparativ pedagogik. Avhandlingen är egentligen skriven för andra forskningskonsumenter, och eftersom det teoretiska ramverket är ganska komplicerat tror jag att den kan vara ganska svårläst för idrottslärarna. Men metodkapitlet är mycket bra – jag lyckades lösa några svåra problem vad gällde Bernsteins teori.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– I skolans strävan att föra vidare kunskap till eleverna överförs också omedvetet normer och värderingar. Skolan reproducerar saker som den inte hade tänkt sig, just därför är det viktigt att inte enbart fokusera på didaktisk effektivitet: en idrottslärare kan vara angelägen om att utforma undervisningen på ett visst sätt – vanligt är en ganska auktoritär styrning där man talar om för eleverna vad de ska göra och styr undervisningen ganska hårt. Men med den typen av undervisning kommer även en tydlig hierarki, där eleven underordnar sig läraren, medan ett mer demokratiskt arbetssätt hade lett till att eleverna fick möjlighet ta egna initiativ ochlära samarbeta. Jag hoppas att resultaten kan påverka lärareatthaen mer kritisk förhållning till det egna arbetet.

Hedda Lovén