Musikalproduktionen – en arkitektur för lärande

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har erfarenhet från musikpedagogisk verksamhet, både i skola och lärarutbildning och ett starkt intresse för den lärande individen, speciellt i kollektiva situationer. Jag betraktar inte musikaliska uttrycksformer som en isolerad företeelse, utan de måste sättas i relation till något annat. Jag ser skolan på samma sätt: den är inte avskiljd från omvärlden utan en del av den. För mig handlar det om gränsöverskridande verksamheter och kunskapsvägar.

Vad handlar avhandlingen om?

-Hur lärare genom musikalproduktionen kan skapa djupa strukturer för estetiskt och socialt lärande i skolan. Lärande handlar mycket om att skapa relationer, inte bara den mellan lärare och elev eller kollegor emellan, utan även den gemensamma relationen till ett objekt, i mitt fall musikalproduktionen. Musikalproduktionen är en integrerad del av skolans verksamhet: den blir till en ”proximal utvecklingszon” för lärande, där lärare iscensätter lärande både för eleverna och för sig själva. Avhandlingens titel är ju ”Att iscensätta lärande” – med det menar jag både det konstnärliga sammanhanget då man skapar föreställningen, från idé till framförande, men även den pedagogiska iscensättningen, att skapa lärandesammanhang som öppnar upp för olika sätt att lära. Man skulle kunna säga att iscensättningen står för ett formspråk för lärande, där fokus ligger på elevers och lärares EGET skapande.
– Själva framförandet av produktionen är också en viktig aspekt av arbetet som ger nya dimensioner till lärandet. Uppgiften i sig är att skapa en musikal, men lärandet stannar inte där – att pröva sitt kunnande i ett sceniskt sammanhang, ställer också nya krav både på det som ska presenteras, det kollektiva samspelet och individen – inte minst visar sig individuella kunskaper väldigt tydligt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Möjligheten för läraren att delta i en skapande verksamhet tillsammans med eleverna har stor betydelse för lärarens eget meningsskapande och stimulans i det pedagogiska arbetet, men även för den professionella utvecklingen och det egna lärandet. Den egna kompetensen måste bli produktiv, för att bli det krävs att man skapar handlingsutrymmen där läraren kan spela med hela sitt register: som deltagare, handledare, ledare och konstnär. Musikalproduktionen fungerar då som en arkitektur för lärande: det blir en gemensam praktik där både lärare och elever bildar förutsättningar för ett ömsesidigt lärande och betraktar varandra som resurser.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Mest påtagligt var att musikalproduktionen i sig fungerade som en byggnadsställning för både elever och lärares lärande. Ofta är det ju läraren som är drivande i lärprocessen, i det här fallet är det musikalproduktionen som driver lärandet framåt, och som på det sättet blir en stimulans som är både styrande och kravsättande.

Vem har nytta av dina resultat?

– De är intressanta både för skola, lärarutbildning och forskarsamhälle. Det är viktigt att det syns att kunskap utvecklas och diskuteras på olika plan. Att vetenskapliggöra något på det sätt som jag har gjort med musikalproduktionen är ju också ett kunskapsbygge – som skapar ny kunskap i sig. Vi behöver verktyg för att förstå det vi upptäcker och för att skapa broar mellan den vetenskapliga grunden och den beprövade erfarenheten. Det är där jag tror att min avhandling kommer in: Hela min forskningsidé bygger på en praxisnära förankring i skolan: från det praktiska (som lärare och elever har erfarenhet av och kan känna igen sig i) till det allt mer abstrakta och vetenskapliga som kan tjäna som ett verktyg för att förstå forskningsresultaten, det vill säga, det vi upptäcker.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Mina resultat visar att en meningsskapande verksamhet byggs upp av gemensamma intressen och engagemang genom elever och lärares ömsesidiga lärande. Jag visar att det finns möjlighet att skapa en samarbetskultur som är gränsöverskridande. Att lyfta fram och synliggöra en sådan praktikgemenskap, tror jag påverkar skolans syn på lärande.
– I dagens diskussion om det vidgade text- och språkbegreppet har vikten av att kunna uttrycka sig genom estetiska uttrycksformer lyfts fram och fått ökad betydelse – det är nu till exempel minst lika viktigt som att kunna uttrycka sig skriftligt. Men ibland glömmer man bort att gestaltningen hänger samman med vår förmåga att kunna uttrycka oss. De estetiska uttrycksformerna är också språk som måste utvecklas parallellt med de verbala språken i en kontinuerlig process. Min studie kan påverka skolans arbete med att utveckla idéer och former för ett sådant estetiskt, pedagogiskt tänkande.

Hedda Lovén