Skulle 6 % av Sverige ha dyskalkyli? Knappast.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som matematik- och speciallärare i nästan 25 år, främst på högstadiet. I mitt yrkesliv har en av de stora arbetsuppgifterna varit att hjälpa de elever som hade problem med matematik. Det här med dyskalkyli är väldigt intressant – 6 % av befolkning påstås lida av det här fenomenet, men jag har 20 000 lektionstimmar bakom mig, och jag tror knappast att jag har stött på en elev med dyskalkyli. Jag var både skeptisk och nyfiken på en gång, så när jag såg en skrift från kommunförbundet där man efterfrågade forskande lärare, så sökte jag direkt.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den består av två delar, dels en forskningsgenomgång om vad som är skrivet om dyskalkyli, dels en kartläggning av om vad som kan vara orsaken till de här problemen – om det nu INTE är dyskalkyli. Den slutsats jag drar från forskningsgenomgången är att begreppet dyskalkyli är vetenskapligt väldigt tunt. Bristerna är så pass stora att det blir svårt att använda begreppet i skolpraktiken, helt enkelt. Därför går jag vidare och utför en longitudinell studie på 200 slumpmässigt valda elever från årskurs fem till årskurs två på gymnasiet – det är ett brett tidsspann, men det var möjligt i och med att jag gjorde en del av förarbetet när jag läste in kurserna i pedagogik för att få forskarbehörighet. Av de här 200 eleverna har jag tittat specifikt på de som skulle kunna uppvisa en dyskalkyli-problematik: jag ringade in 13 elever som passade in i just det specifika mönstret. De här 13 eleverna har jag sedan följt ingående, medan övriga elever har tjänat som jämförelsegrupp. Genom olika former av observation och en gedigen datainsamling har jag kunnat skapa mig en mycket god bild av de här eleverna: det finns bara i databasen nära 500 uppgifter om var och en av dem.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att vi i första hand inte ska söka svaren i dyskalkylibegreppet. Att 6 % av befolkningen skulle lida av det här, det är helt uteslutet. Det behövs en mer balansera bild: det här är i stor omfattning ett pedagogiskt fält, som medicinare och neurologer nu har fått tolkningsföreträde på. Pedagogen måste också få komma in, annars blir det för ensidigt. För mig är det uppenbart att läraren måste få komma till tals mer.
– Vad som istället kan sägas vara orsaken till de svårigheter som den här elevgruppen har, är den oerhört låga arbetsinsatsen. Det visar sig tydligt i den tidsstudie jag har gjort: jag vet att mycket ser bra ut på schemat, men i verkligheten finns ett bortfall av 20 % av lektionstimmarna – tid som försvinner iväg till en massa andra aktiviteter. Resterande 80 % av lektionstimmarna arbetar den enskilde eleven sällan mer än 50 % av tiden. De sitter med pennan i handen, böckerna uppslagna, det ser ut som att de jobbar, men de gör inte det. Som lärare tror man ju förstås att de arbetar, men istället sitter de och funderar på lacken på skoterhuven, tjejer och innebandy. I praktiken fick en del elever inte mer än 30 minuters arbete gjort i veckan och det är för lite – i synnerhet om man redan har problem i ämnet. Så egentligen kan man vända på resonemanget: det pratas ofta om hur dåliga resultaten är, men med tanke på hur lite tid eleverna faktiskt lägger ner på matematiken, så får jag nog säga att det är riktigt bra resultat! En annan bidragande orsak som är bristen på arbetsro. Många elever har stora problem med att koncentrera sig när det är stökigt, därför behövs mindre arbetsgrupper och lugn och ro.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att det fanns tydliga kommunikationsproblem som framkom genom att över hälften av eleverna i första hand valde att vända sig till en kompis när de behövde hjälp – inte till en lärare. De sa uttryckligen att de inte förstod läraren, att de krånglade till saker. Den här elevgruppen uttrycker ofta att lärarna är för omständliga och långrandiga. Att det här kommunikationsmönstret var så omfattande kom som en överraskning för mig. Det intressanta var att när jag tittade på videobanden så hörde jag att samtalen mellan den eleverna påfallande ofta var riktigt bra, många gånger var de duktiga pedagoger. De hade tålamod att vänta in svaren från sina kamrater, ritade bilder och förde en bra dialog men sin vän.

Vem har nytta av dina resultat?

– Själva avhandlingsarbetet ser jag som en kartläggning: vad kan vi göra för att gå vidare och hjälpa de här eleverna? Avhandlingen är givetvis skriven för den akademiska världen, som alla avhandlingar. Men jag hoppas också att den skall nå ut till lärarna på fältet, och jag har vinnlagt mig om att använda mycket elevcitat för att lärare ska kunna känna igen sig i vad eleverna säger. Min ambition är att det ska finnas en kraftig förankring mot fältet. Jag hoppas att avhandlingen hjälper lärare att sortera kaotiska värden och få ordning på sina intryck – att hitta mönster och börja reflektera kring sin undervisning.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att man kan skapa en diskussion kring den här elevgruppen, det är dock viktigt att komma ihåg att min avhandling inte på något sätt är normativ, utan behandlar en viss grupp av elever med specifika problem. Det här är en komplex fråga, men jag tror att mina resultat kan bidra till utvecklingsarbetet på skolan. Vad kan till exempel skolan göra strukturellt genom att experimentera med undervisningstiden och upplägget? Vad behöver uppmärksammas som vi inte ser? Matematiken påverkar vårt vardagsliv i stor utsträckning – vi kan inte låta eleverna lämna skolan och bära med sig den här osäkerheten resten av livet.

Hedda Lovén