Från begåvningsreserv till livslångt lärande

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Under mitt första år som doktorand var jag ute och intervjuade lärare som arbetat på Kvällsgymnasier under 50- och 60-talen (Kvällsgymnasier var föregångare till Komvux, som bildades 1968). Under samtalens gångupptäckte jag en röd tråd: lärarna pratade återkommande om begåvningsreserven, människor som aldrig hade fått möjlighet att utbilda sig, men som hade begåvning och egentligen borde ha fått chansen att bedriva högre studier. Det fick mig att fundera – vad är det här för sorts tal om begåvning? Idag talar man ju mer om att alla kan studera, inte att alla har en begåvning. Det väckte en nyfikenhet som slutligen fick mig att börja forska om vuxenstuderande.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur den vuxne studerande idag skapas eller struktureras i offentliga utredningar. Vilka olika sorters tekniker används för att styra de lärande vuxna: hur bär man sig åt för att skapa den gode studerande, den åtråvärde medborgaren? Mitt syfte var att skapa ett nytt perspektiv genom att gå tillbaka i tiden, huvudtanken är att ifrågasätta det vi idag tar förgivet om den vuxne studerande, vuxenutbildningen och den högre utbildningen. Vi tar till exempel för givet att alla människor KAN lära sig, att alla människor ständigt SKA lära sig, och att de måste göra det för att kunna möte en föränderlig framtid som de inte vet någonting om. Medborgaren måste formas till att bli ständigt lärande: idén om livslångt lärande går igenom i alla de nutida styrdokument jag har tittat på. Tanken om att alla är utbildningsbara har ju inte alltid sett likadan ut, på mitten av 1900-talet talade man till exempel om en villkorad utbildningsbarhet, att enbart vissa var begåvade och därmed lämpade för högre studier.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Bilden av den vuxne studerande idag kännetecknas av tanken om att alla måste lära sig och anpassa sig till en föränderlig tid. Viljan att lära sig måste konstant formas och uppmuntras, så att människor vill fortsätta lära sig. En teknik för att forma den önskvärde medborgaren är exempel studievägledning. Syftet är att skapa en självständig person, som väljer att vara lärande av egen kraft: man ska uppmuntra till lärande, men beslutet ska tas av den studerande själv. Idag dominerar en neo-liberal styrningsrationalitet: det finns ingen som styr dig, utan du ska uppmuntras att styra dig själv. Jämför man med 20-talet finns det stora skillnader – då såg man framtiden som något som kunde planeras, man trodde att man kunde bedöma hur framtiden skulle se ut (istället för att se den som föränderlig). Fokus låg därför på att skapa en medborgare som kunde ta ansvar och fatta goda beslut, och för att kunna det måste man bildas. Staten styrde vem som fick föreläsa inom folkbildningen och vilka böcker som skulle rekommenderas i samband med bildningsverksamheten. Till och med biblioteken hade en viss övervakande roll genom att se till så att vissa böcker inte sattes i ”omogna händer”. Den här kollektiva styrningsmodellen har vi lämnat till förmån för en individuell styrningsmodell: statlig planering har övergetts till förmån för individens autonomi.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

-Just talet om begåvningsreserven kom som en överraskning för mig, det var inte så jag tänkte på det. Jag tog för givet att jag lärde mig jämt – för mig är det självklart att vi lär oss hela livet!

Vem har nytta av dina resultat?

– Min avhandling riktar sig till politiker och olika statliga myndigheter som jag tror kan behöva ett nytt perspektiv på hur man har och kan tala om den vuxne studerande på olika sätt. Jag vill visa att det här sättet att tala om ett livslång lärande är väldigt specifikt för idag, och samtidigt uppmuntra till att en mer kritisk inställning till vår samtid: varför talar vi om något på ett visst sätt, och kan vi uttrycka det annorlunda? Det finns problem med dagens perspektiv: om ALLA ska inkluderas, om ALLA ska bli lärande, vad händer då med dem som inte vill, kan eller som saknar kapacitet – de som inte blir den flexibla, åtråvärda medborgaren? Det blir en form av exkludering som vi inte talar om i dagsläget.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan skapa utrymme för reflektion kring vilka effekter vårt sätt att tala om den vuxne studerande och livslångt lärande har i form av exkludering. Vi talar om livslångt lärande som att det är något alltigenom positivt, utan att ifrågasätta vad synsättet innebär eller vad det får för konsekvenser. Jag tror att vi kan behöva lite kritisk distans.

Hedda Lovén