Det är dags att avmystifiera vardagsrasismen
Ulrika Schmauch har i avhandlingen ”Den osynliga vardagsrasismens realitet” studerat hur människor med afrikansk bakgrund hanterar olika erfarenheter av vardagsrasism. Hon säger att vardagsrasismen mystifieras: man förhandlar bort betydelsen, som blir till enskilda fördomar, enskilda upplevelser. Det gör vardagsrasismen svår att bemöta, och bristen på möjligheter att tala om sina erfarenheter leder ofta till att den diskriminerade tar på sig skulden själv.
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag har själv bott i Afrika som tonåring. När vi flyttade till Sverige minns jag att jag tyckte att den svenska bilden av Afrika och livet där var väldigt konstig: det jag hade upplevt beskrevs som annorlunda. När jag sedan kom i kontakt med teorier kring rasism och kolonialism så föll det sig bara naturligt för mig att börja forska.
Vad handlar avhandlingen om?
-Den handlar om vardagsrasism i Sverige: om hur människor med afrikansk bakgrund hanterar erfarenheter av vardagsrasism. Afrikaner är en av de grupper i Sverige som utsätts för mest diskriminering, därför ville jag undersöka vilka strategier de använder sig av för att hantera olika former av rasism. Utifrån de intervjuades berättelser har jag definierat tre olika strategier. Den första strategin handlar om att man bortförklarar eller förnekar rasismen, att säga ”hon hade en dålig dag” eller ”de är rädda” visar att man helt enkelt inte vill se det som rasism. I den andra strategin uppfattar man tydligt rasismen och blir istället arg: man pratar om att flytta eller väljer att umgås med människor där man upplever att risken för att bli diskriminerad är mindre. Slutligen befinner sig den tredje strategin någonstans mittemellan att hålla rasismen på avstånd och att göra ett aktivt motstånd: man slits mellan att försöka låta bli att tänka på det, till att försöka förändra människors beteende.
– Jag utgår från teorin om strukturell rasism, vilket innebär att man ser rasism som en maktordning snarare än en attityd. Den här maktordningen är inbyggd i samhällets struktur, och gör att man inordnas i olika samhällspositioner: man rasifieras. Eftersom de rasifierade hamnar i en underordnad position i samhället, tvingas man ständigt förhålla sig till den dominerande ordningen, vilket gör att man blir mer rädd och försiktig. En av de intervjuade säger till exempel att han ofta tänker på hur han ska uppföra sig och klä sig för att man inteska se honom som en invandrare. Han tvingas därmed att ta hänsyn till den överordnade gruppens perspektiv och förhålla sig till den, eftersom det är de som dominerar samhället.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Att den tystnad som finns om rasism som en realitet gör den väldigt svår att hantera, för hur bemöter man något som inte finns? Konsekvensen blir att de som diskrimineras får bära skulden för sin egen diskriminering. Vi måste börja acceptera att vardagsrasismen är utbredd även här i Sverige, och att det tar mycket kraft och energi från människor att hela tiden behöva förhålla sig till den här typen av frågor. De strategier som jag har nämnt är individuella strategier, som inte handlar om att förändra samhället utan om att klara av sin vardag. Det finns inga starka rörelser som arbetar mot rasism på det här planet, vilket lämnar ett stort tomrum. Istället handlar det offentliga samtalet om rasism mycket om extremistiska grupper och abstrakta idéer. Det saknas utrymme för den vardagliga rasismen i debatten.
-En annan viktig aspekt är den mystifiering som sker av rasismen. Diskrimineringen osynliggörs, berättelserna kommer inte fram, och när de väl gör det blir det till enskilda personers upplevelser, enskilda personers fördomar: individuell skräck, individuella attityder. Berättelser om vardagsrasism har inte någon plats i den svenska föreställningen om ett Sverige som inte accepterar rasism, som arbetar aktiv för mänskliga rättigheter och jämlikhet. Det gör att rasism som strukturell företeelse i samhället blir väldigt svår att bemöta och bekämpa. Jag tror därför att en avmystifiering av rasismen är en viktig början.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Det blev väldigt tydligt att även om man inte anser att rasism är ett problem i ens liv, så förhöll man sig ändå till det: det var en underliggande realitet. En av de intervjuade i avhandlingen säger så här:
”(…) så fort de frågar ”är du svensk medborgare”, jag brukar inte svara. Vad ska jag säga? Du är kanske den enda jag svarar ja till. Men jag
brukar säga, ”jag hoppas”, så brukar jag svara. Jag ärinte svensk medborgare, jag kommer, man kan aldrig bli svensk medborgare. Dettror jag inte.”
Vem har nytta av dina resultat?
– Alla. Det angår alla. Oavsett om man själv har blivit utsatt för rasism eller om man kommer i kontakt med människor som blir det. Eller om man vill förstå hur grupperna ”svenskar” och ”invandrare” återskapas – vilket inte bara handlar om direkt rasism utan också om hur samhällets resurser är fördelade. Forskning om diskriminering utgår till övervägande del från de som underordnas i strukturen, aldrig de som är överordnade, vilket gör att diskriminering lätt kan uppfattas som något som egentligen bara angår de som diskrimineras. Den grupp som utgör normen, ”svenskarna”, är osynliga i min avhandling. Man kan fråga sig: hur fungerar privilegiet att inte behöva känna till vardagsrasismen, och hur bidrar det till rasismens reproduktion?
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Förhoppningsvis kan man som vuxen i skolan vara mer uppmärksam på sitt eget agerande och den rasism som kan uppstå mellan barn. Den här avhandlingen kan säkert fungera som ett diskussionsunderlag för skolans arbete kring vardagsrasism.
Hedda Lovén