Simulerade skoldilemman engagerar lärarstudenter
För att vara rustade inför yrkeslivet behöver studenter öva sin analytiska förmåga under lärarutbildningen. Eva Edman Stålbrandt har undersökt hur lärarstudenter engagerar sig i och reflekterar om autentiska dilemman i form av simuleringar med text, bild och ljud.
Född 1958
i Norrköping
Disputerade 2013-04-05
vid Åbo Akademi
Simulerade skoldilemman – redskap för utveckling av reflektionsförmåga?
Varför blev du intresserad av ämnet?
– När jag arbetade som lärarutbildare märkte jag att det var svårt att bearbeta erfarenheterna från studenternas praktik i grupp. Eftersom en person var väldigt engagerad och hade all information om något de andra inte hade varit med om blev det ingen djupare reflektion. Jag började jobba med textfall för att alla skulle få samma information att utgå ifrån, men i text är det mycket som faller bort. Då fick jag idén att bygga ut texterna med bild och ljud.
Vad handlar avhandlingen om?
– Det handlar om lärarstuderande som samtalar kring det jag kallar simulerade skoldilemman, korta simulerade situationer som nya lärare har varit med om under sitt första år i yrkeslivet. Lärarstudenterna sitter i mindre grupper och samtalar om dessa dilemman. Jag har videofilmat samtalen och analyserat hur de engagerar sig, om de upplever simuleringen som autentiskt eller ej samt hur de reflekterar och använder de reflektionsfrågor de fått.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Det är att de engagerar sig väldigt starkt, vilket hänger ihop med om de upplever det som autentiskt eller ej. I de fall där de inte engagerade sig upplevde de inte dilemmat som autentiskt, för att det inte upplevdes som ett dilemma eller en realistisk bild av skolan. Ett annat resultat är att de använder reflektionsfrågorna och simuleringen som ett kommunikativt stöd. Det som sticker ut mest är att rösterna i simuleringarna spelar en väldigt stor roll för inlevelsen av dilemmat.
– Det visar sig också att i vissa samtal håller de sin inte bara i den konkreta situationen i simuleringen utan pratar bortom simuleringen på ett generellt plan. De abstraherar kunskaperna, vilket är ett tecken på lärande enligt mitt teoretiska perspektiv. De identifierar problemet och kommer med olika alternativa lösningar, vilket jag har analyserat som värderande och kreativ reflektion. I hälften av samtalen reflekterar de teoretiskt. Det kan bero på att några är precis i början av sin utbildning och inte har lärt sig teorierna så väl ännu. Metareflektion förekommer heller inte så ofta. Jag tolkar det som att de behöver mer tid för reflektion och att de behöver öva den analytiska förmågan mycket mer i utbildningen.
Vad överraskade dig?
– Att de engagerade sig så starkt, till exempel blev väldigt arga. Ett annat resultat är att berättelserna är kulturberoende. Jag har prövat dem både i Sverige och Finland och det visade sig att dilemmana måste vara nära den skolkultur studenterna känner till, annars engagerar de inte. Ett dilemma från Sverige fungerade till exempel inte i Finland, det upplevdes inte som ett dilemma där. Om de studerande inte är förtrogna med den skolkultur som dilemmat gestaltar, eller om samtalen inte är tillräckligt utmanande, finns en risk att förutfattade meningar om skolan förstärks.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag tror att lärarutbildningen har nytta av dem som en metod att vidareutveckla. I förlängningen kan förhoppningsvis även elever i skolan ha nytta av att ha lärare som har tränat sin analytiska förmåga.
Annelie Drewsen