Galna kameror och barns virtuella bildseende, bildtänkande och filmgörande i förskolan

Abstrakt

Syftet med denna avhandling är att via ett samhandlande med barn och digital filmteknologi, tillsammans med Gilles Deleuze filmfilosofi (1989), digital videografi och en barncentrerad ansats, bidra med kunskap om barns bildseende, bildtänkande samt bild- och filmgörande i förskolan samt den metodologi som skapats i forskningsprocessen. Den empiriska produktionen genomfördes som en digital, decentrerad videografi, enligt Pink et al (2016), under en period om ca tolv månader. Sammanlagt tjugonio barn deltog i filmgörandet vid filminspelning och filmvisning som samlats i femton filmhändelseloggar. Forskaren följer med, filmar och samhandlar med barnens filmgörande. Deleuze transcendentala empirism gör det möjligt att tänka om det obestämbara som sätts igång i filmgörandet som rörligt och föränderligt. Därmed etableras interna skillnader som en omedelbarhet mellan tänkandet och varandet. Att känna och vara i sig själv kan förstås som en egen form av medvetenhet som både är bestämd och obestämd inom tiden. Deleuze filosofiska begrepp kristallbild arbetar i analyserna och drar med sig begreppen spegelbild, erinransbild samt ritornello och galopp. Begreppet spegelbild fungerar som en bild med två sidor, den aktuella och den virtuella. I avhandlingens första analyskapitel följer forskaren med barnen Andreas och Hannas filmgörande. Bilden av ett gemensamt virtuellt seende synliggörs och blir faktiskt med de digitala filmkamerorna och talet om vem som ser vem. I det andra analyskapitlet filmar barnen Kim och Erik för att försöka se ett spöke som Erik minns att han har sett i rummet utanför toaletterna. Med begreppet erinransbild tänks med minnet av ett virtuellt spöke från dåtid som spelas upp och aktualiseras i nutid och blir synligt. I det tredje analyskapitlet arbetar begreppen ritornello och galopp och sätter parallella bilder av tid i rörelse mot det framtida. Det handlar om hur barnen Isak och Rebecka filmar och spelar på rytmikinstrument. Barnen spelar upp sin film på en duk och imiterar sina rörelser som syns på duken. Med galoppen rör sig världen fram mot sitt slut och ritornellon möjliggör början av världen och avlägsnar den från tiden. Avhandlingens resultat bidrar med kunskap om hur barns och vuxnas samhandlande med digital filmteknologi kan öppna möjligheter för barn och vuxna att interagera och tänka om verkligheten i den omgivande miljön med digital film. Därigenom visas betydelsen av att förstå hur relationer mellan materialiteter, bilder och livet i förskolan uppstår och sätts i förbindelse. Därtill bidrar avhandlingen med kunskap om hur en kontinuerlig växling mellan bilder av det faktiska, synliga, och det virtuella, osynliga, kan träda fram i barns filmgörande. Det blir möjligt att följa med barnen igenom digitaliserade tidspassager och hämta upp minnen från dåtid och placera dem i nutid, och även i det framtida. Avhandlingen väcker därmed nya frågor om vilka slags virtuella bilder av verkligheter som kan göras tillgängliga och bli synliga och faktiska i mötet mellan barnens bildseende och den digitala filmteknologin.