Visingsöjazz – om att lära improvisation
I jazzmusik är det egna skapandet, uttrycket, och gestaltandet viktigt. För mig som lärare handlar det om att lägga grund för teknik, uttryck och kunskap om musikformen samtidigt som kursdeltagaren helst ska känna en trygghet och frihet att bryta mot det som jag påstår och skapa själv på sitt eget sätt. Men för att kunna göra det behövs det redskap och övning. Redskap för själva uttrycket och redskap för utvecklingen av uttrycket. Om redskapen blir stereotypa och med kraft påtvingade alla som vill spela jazz finns ju en risk att alla kommer att låta likadant och då har det personliga uttrycket försvunnit – då är det inte längre jazz. Samtidigt kan en lärare inte säga ”spela som du vill” till någon som faktiskt inte kan spela. Här finns alltså någon sorts spänningsfält mellan det utvecklade, mognande personliga uttrycket och alla de små stegen på vägen dit. Jag är övertygad om att mina funderingar har många likheter och paralleller inom andra former av lärande och utveckling. Personligen är jag, trots det, i den här texten är mest intresserad av hur jag på bästa sätt kan vara en resurs för olika människor att närma sig ett musikuttryck som de längtar till.
Författare: Ambjörn Hugardt