Målstyrda aktiviteter tolkas olika av barn och förskollärare

Förskollärare och barn har olika uppfattning om målstyrda dokumentationsaktiviteter i förskolan. Pedagogerna är målinriktade och barnen mer spontana, men barnen anpassar sig till det som förväntas av dem, visar Katarina Nilfyrs forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är lärare och specialpedagog i botten och har arbetat i förskolan som specialpedagog sedan år 2007. Förskolan har blivit mer och mer skolförberedande med ett ökat fokus på dokumentation av barns utveckling och lärande, och utvärdering av verksamheten. Jag blev intresserad av vad som sker i mötet mellan förskollärare och barn i samband med olika dokumentationsaktiviteter och ville titta närmare på interaktionen i de situationerna.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om interaktion och emotioners funktion i interaktion mellan förskollärare och barn i målorienterade dokumentationsaktiviteter. Jag har varit ute på förskolor och filmat situationer när det förekom någon form av dokumentation och interaktion. I delstudie 1 fick det verbala större utrymme, och i delstudie 2 fokuserade jag mer på det icke-verbala.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Interaktion är väldigt komplext och pedagogerna och barnen gav situationerna som jag analyserade lite olika betydelse. Förskollärarna var resultat- och målinriktade i aktiviteterna och barnen mer spontant styrda och föränderliga, men anpassade sig till förskollärarnas definition av aktiviteterna.

– Jag kunde också se att det förekom något som jag kallar för som-om-praktik, där barnen ofta gjorde något annat än det var tänkt. Pedagogerna ställde frågor till barnet i riktning mot det som var planerat och dokumenterade sedan att barnet har gjort det som var tänkt. Barnet går med på pedagogernas definition, även om han eller hon initialt säger sig ha gjort något annat. Det var intressant att se hur barn anpassar sig till det förväntade. De här icke-verbala emotionsuttrycken som jag har tittat på har en viktig funktion i den här anpassningen. Det handlar om blickar, huvudrörelser, ögonrörelser eller upprepat tal och mumlande, som är väldigt svårt att upptäcka. När det är mycket fokus på att man ska komma fram till en gemensam förståelse i en dokumentationsaktivitet är det lätt att missa att barnet kanske har sett osäkert ut, eller inte riktigt är med på noterna och bara säger ja för att anpassa sig och leva upp till förväntningarna.

– Barnen har inga mål att uppnå i förskolan, men det finns ändå någon form av mål med olika aktiviteter. Det är en balansgång mellan den skolförberedande kontexten i relation till det sociala omsorgsuppdraget som förskolan också har, som förskollärare har att förhålla sig till. Forskning visar att relationsskapande processer och mellanmänskliga möten är bland det viktigaste för barns utveckling och lärande. Men den här interaktionen och det sociala samspelet tas för givet. Förskollärare får fortbildning i många områden, men just den här interaktionen som är så sårbar och komplex lämnas mer åt förskollärarna själva. Jag tycker att man borde lyfta upp det mer på agendan.

Vad överraskade dig?

– Vilken betydelse de här icke-verbala uttrycken har i de relationsskapande processerna, och hur svåra de är att upptäcka i pågående interaktion. Det är viktigt att man blir varse vad de olika emotionsuttrycken signalerar. Det överraskade mig också hur komplicerad den här interaktionen är. Att upprätthålla och etablera de sociala banden är en oerhört komplex process, som ofta tas för given.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förskollärare, skolledare, skolhuvudmän och förskollärarutbildningen, som kan ta del av hur de här relationsskapande processerna går till. Både förskollärare och förskollärarutbildningen kan ha användning av de teoretiska begreppen för att hitta ett språk för vad som händer i interaktion. De kan ge pedagogerna någon form av emotionskompass att använda i samspelens snåriga terräng.