Ungdomar vet inte när och var de ska söka hjälp

Ungdomar har svårt att hitta hjälp när de drabbas av psykisk ohälsa, visar Katrin Häggström Westbergs forskning. Unga upplever vården som otillgänglig och oflexibel, och många är tveksamma att söka hjälp hos elevhälsoteamet, enligt en ny avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är psykiatrisköterska i grunden och har jobbat inom psykiatrin i 20 år. Under åren har jag mött många ungdomar som verkat vilsna och inte fått hjälp. För några år sen kom också flera larmrapporter om att ungdomar mår sämre psykiskt. När man i Halmstad lade ner en psykiatrisk öppenmottagning för unga, där det var lätt att söka och få hjälp, tyckte jag att det var konstigt. Det bidrog till att jag styrde om min avhandling till att handla mer om ungdomars möjlighet att söka hjälp. Jag startade dessförinnan mitt avhandlingsarbete med inriktning mot psykisk hälsa och socioekonomiska faktorer.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande har jag försökt titta på den positiva delen av psykisk hälsa: vad kan vi förstärka för att främja psykisk hälsa, och hur kan vi stötta ungdomar? Den första delstudien handlar om läget när det gäller psykiska hälsa hos ungdomar i Halmstad. Grunden är en enkät riktad till ungdomar i åldern 11–16 år. Den inkluderar också frågor om socioekonomiska faktorer. I studie två tittar jag på hur optimistiska ungdomarna är och vilket samband denna optimism har med upplevd livskvalitet. Det visade sig att det finns ett sådant samband, oavsett socio-ekonomisk bakgrund och kön.

– Studie tre är en intervjustudie med ungdomar som hade sökt hjälp på en ungdomsmottagning eller kyrkans mottagning för unga. Frågorna handlade om hur och när man söker hjälp. Studie fyra är en litteraturstudie, där resultatet från min intervjustudie valideras med studier från andra delar av världen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ungdomar saknade kunskap om när det är dags att söka hjälp och var de kan söka hjälp om de mår psykiskt dåligt. De tyckte också att vården var för uppdelad och att det var svårt att få hjälp på ett ställe. Fragmentiserad, otillgänglig och oflexibel kan man summera den psykiatriska vården, enligt ungdomarnas synsätt. De såg inte vårdcentralen som ett alternativ, eftersom de tyckte att den var för kroppsliga symtom. De var också kluvna till att söka hjälp via elevhälsoteamet eftersom de inte ville att det skulle märkas i skolan att de sökte hjälp.

Vad överraskade dig?

– Ett tydligt resultat var att ungdomar ägnade mycket tid åt att hjälpa sig själva. De provade olika strategier, byta skola, börja träna, sluta träna, byta umgängeskrets eller annat för att förbättra situationen. Vi behöver se till att vi stöttar ungdomar i deras vilja att hjälpa sig själva och dessutom hjälper till extra när det behövs. Det finns skäl att vara generös med hjälp eftersom det har stor betydelse för ungdomars framtida hälsa om man kan bryta utvecklingen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Politiker och tjänstemän kan titta på strukturfrågorna – jag skulle till exempel vilja att det skapas en samlad vård för unga. När det gäller kunskapsdelen, exempelvis om när man ska söka vård, så hamnar det oundgängligen hos skolan även om skolan redan har ett stort uppdrag. Möjligheten att ta upp dessa frågor finns ju redan i skolan men kanske behövs det ett ännu tydligare uppdrag.

Susanne Rydell