Rektorers normer i ledarskapet för skolutveckling

Rektorers normer i ledarskapet för skolutveckling

Stora förändringar på ett internationellt plan i de västliga industriländerna har under 80- och 90-talet efterhand skapat nya former för styrning och reglering inom utbildningssektorn liksom inom andra områden. Detta tydliggörs formellt genom lagtexter och förordningar, de rättsregler och rättsliga normer, som fastställer samhällets förväntningar på skolan och dess rektorer. Decentralisering och kommunalisering blev uttrycken i Sverige. Kommunerna tog över ansvaret för offentlig utbildning från staten år 1991. Samtidigt övergavs regelstyrningen för skolan och i stället infördes mål- och resultatstyrning. Staten fastställer mål för skolans verksamhet och ställer krav på uppföljning och utvärdering. Den decentraliserade styrningsideologin bygger på att det sker ett målrationellt handlande av dem som arbetar i skolan för att nå fram till uppställda mål. Ansvarsområden och normer för rektorers ledningsfunktion förändrades både till innehåll och till betydelse som en följd av detta. De förändringar som sker i samhället, materiellt, ekonomiskt, kulturellt och tekniskt påverkar människors livsbetingelser, tankar, känslor och värderingar. Samhällsklimatet inverkar både på människor och på skolan som samhällsinstitution, och förändrar successivt normerna för arbetet där. Enskilda människors och grupper av människors ställningstaganden i det dagliga arbetet är en viktig faktor för utvecklingen av skolan och livet i skolan. Mitt i den komplexa konkurrensen mellan skilda maktcentra som utövar försök till styrning och påverkan i en viss bestämd riktning i svensk skola befinner sig en rektor. Som ledare för skolan måste en rektor förhålla sig till alla de styrsignaler som riktas mot befattningen och mot skolan.

Syftet med denna avhandling i rättssociologi är att undersöka, identifiera, och synliggöra verksamma rektorers perspektiv på den förändrade rektorsrollen, med särskilt fokus på rektorers normer i den utvecklingsinriktade delen av ledarskapet. Genom att införa ett normperspektiv från rättssociologiska utgångspunkter, är syftet också att dessa nya kunskaper ska kunna bidra till en utveckling och även en förändring av möjligheterna för rektorer till självförståelse av sin dagliga praktik och sin komplexa yrkesroll. Avslutningsvis är ambitionen även att kunna ange möjliga konkreta arenor för normstöd, stimulans och utmaningar för rektorer och andra aktörer inom utbildningssektorn, som kan bidra till fortsatt utveckling.

Avhandlingsarbetet har genomförts utifrån följande två huvudsakliga frågeställningar:

Finns det särskilda normer, rektorsnormer, som är verksamma som handlingsdirektiv i rektorers yrkesutövande kring skolutveckling?

Om så: hur ser då dessa rektorsnormer ut och var uppträder de? Under vilka förutsättningar kan dessa normer utvecklas, förändras och stödjas?

De rättsregler och normer som styr rektorsbefattningen verkar i en samhällsstruktur där motverkande krafter finns i omgivningen på olika arenor för inflytande, liksom även inom rektorerna själva. När oförenliga krav inom ett system uppstår kan staten gå in med lagstiftning och ange vilken del av systemet som ska ges företräde. Staten ger genom reglering stöd till vissa normer, som därigenom ges möjligheter att förstärkas på bekostnad av de motsatta, normfientliga, alternativen. Hydén (1978) har i sin avhandling skapar begreppet intervenerande normer och diskuterar detta även senare (Hydén, H. red. 1997) som en reglering som är speciella bl a med hänseende på att regeln riktar sig till en adressat, som ska agera till förmån för en annan grupp i samhället. Denna typ av reglering blir försök till medling i en potentiell normkonflikt. Lagen anger riktning för hur man ska prioritera, men är relativt öppen för tolkningar, s.k. soft law. Det innebär att ansvaret läggs på människor att själva anpassa sig till det normsystem som regeln förordar. (Hydén, H in Reijmer, A. red 2004). Utan egen tydlig organisationstillhörighet för rektorsbefattningen blir konsekvensen att varje enskild rektor själv får utforma sin ledarroll i ett korstryck av krav, förväntningar och normer. Den rolltolkning som en rektor väljer varierar beroende på vad det är för fråga som rektorn ska agera i, men även beroende på rektorn som person och de normer som råder i den kontext som rektorn verkar i. Rektorsbefattningen tillhör vare sig den administrativa domänen, lärares professionella domän eller klienternas/brukarnas domän, dvs. eleverna. De olika förutsättningar som finns i respektive domän, bidrar till att normkonflikter uppstår, som rektorn som ansvarig ledare ska lösa.

Som chefer i kommunal verksamhet har rektorer ansvarsområden som styrs av lagar, förordningar och normer samt av de beslut som fattats inom den kommunala politiska ledningen och förvaltningens administration. Rektors ansvar för att skapa utveckling av verksamhetsrelaterade och pedagogiska frågor är ett nationellt uppdrag. Där är rektorn inte direkt underställd kommunens nämnd och förvaltning. Rektorns ansvar för att leda verksamheten i riktning mot de läroplansstyrda målen ingår i uppdraget men det finns ingen legitim och tydlig plattform för rektorer när det gäller den delen av befattningen. När rektorerna vill påverka lärares intresse för skolutvecklingen är det i regel inte de officiella styrdokument som rektorn använder i första hand. De officiella målen används ofta mer indirekt och inflätade i diskussioner med personalen på ett sådant sätt att förändringar får karaktären av att det är pedagogerna själva som kommit med förslagen och idéerna. Systemets styrningsfaktorer har relativt liten plats i dessa sammanhang, enligt rektorernas mening i min undersökning.

Över lag är rektorerna i den här studien återhållsamma med att öppet beskriva sina egna idéer och viljeinriktning. De väljer i stället en strategi som innebär att de själva som ledare inte framträder tydligt med sina egna visioner, för att i stället locka fram lärarnas initiativ och bekräfta dem. Rektorernas ledarstrategi präglas genom detta av normen att leda utan att styra. Det gör att rektorer riskerar att marginalisera ledarskapet, som en eftergift åt den rådande kulturen både i skolan generellt sett och de normer som råder inom den lokala skolkulturen.

De kunskaper som rektorerna relaterar sig till när det gäller den pedagogiska delen av skolans verksamhet härrör till mycket stor del från deras egen tid som pedagog. Rektorerna känner sig trygga eller otrygga när det gäller egna kunskaper beroende på hur väl de känner till den verksamhet de ska leda. Detta sätt att se på rektors kompetens blir också bekräftat av omgivningens normer. Ur ett domänperspektiv kan den här nära kopplingen mellan lärare och rektorer ses som ett uttryck för att rektor tar steget över till lärares domän när det gäller frågor som rör undervisning och pedagogik. Rektorerna i min studie saknar inte kunskaper om lärares arbete, tvärt om är de kanske alltför förtrogna med lärarrollen för att kunna frigöra sig från den och i stället utveckla ledarstrategier och en roll även som ledare för utvecklingen av skolans pedagogiska verksamhet.

Mellan aspekterna: värde/vilja, system/möjligheter och kunskap/kognition råder det obalans i rektorernas normer för den utvecklingsinriktade delen av befattningen. Rektorernas uttalade motivation eller viljeinriktning är inte tillräckligt levande eller kraftfull för att rektor ska våga lyfta fram den som en motiverande faktor. Den normteoretiska analysen visar även att rektorerna till stor del försöker freda sig från alltför mycket inblandning från systemet och den administrativa domänens inblandning när det gäller pedagogiska utvecklingsfrågor. Rektorernas ledarhandlingar i förhållande till lärare grundar sig till stor del på rektorns tidigare erfarenheter som lärare. Lärare är autonoma underställda med eget professionellt ansvar och det är inte oproblematiskt för en rektor att gå in och styra lärare genom handlingsdirektiv.

För att tydliggöra rektorsprofessionens dilemma när det gäller att fullfölja ledaransvaret för skolans utveckling kan en tänkt rektorsdomän skapas som verktyg. Utifrån en specifik rektorsdomän skild från både den administrativa och den professionella domänen kan ledningsansvaret, förväntningarna och kraven som vilar på rektor synliggöras och granskas. Rektorsbefattningen behöver generellt sett tillföras nya kompetenser och uppdraget beskrivas utifrån andra föreställningar än dem som finns idag. För att förbättra möjligheterna för skolans ledare att anta rollen som reell ledare för förändringar av den pedagogiska praktiken, krävs normbildningsarenor där nya ledarhandlingar kan utvecklas och även prövas i verkligheten. Rektorer behöver en legitim och synliggjord arena för att utveckla och utöva en generell ledarkompetens som har hållbarhet i mötet med medarbetarna, en egen rektorsdomän.

Principals´ Norms in Leadership Practice for School Development