Så uppfattar och hanterar barn med adhd sina symptom i vardagen

Barn med adhd uppfattar sina symptom på olika sätt. Vissa tänker att de beror på brister i hjärnan, men andra upplever att de orsakas av olika faktorer i omgivningen. Hur barnen uppfattar sina symptom styr också hur de hanterar dem i sin vardag, konstaterar Noam Ringer i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat länge som psykolog, inom habilitering, skola och BUP och har konstaterat att det är väldigt svårt att hjälpa barn med adhd. Ett problem är naturligtvis att man träffar barnen väldigt lite. Om vi vill hjälpa barnen så måste vi utgå från deras perspektiv, och det är en viktig pusselbit som vi inte riktigt har uppmärksammat tidigare. Jag ville undersöka hur elever med adhd uppfattar de svårigheter som de har i vardagen, men också vilka strategier som de redan använder som de upplever fungerar.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur barn med adhd och deras föräldrar uppfattar och hanterar symptomen i vardagen. Barn med adhd är en extremt varierad grupp, en åttaåring som har adhd är inte som en tolvåring med adhd. Det finns också en skillnad mellan flickor och pojkar. Jag tänker att det är bra med experter som kan berätta om forskning om adhd, och att lärare kan få utbildning om vad vi vet om diagnosen. Men jag tänker att det är viktigt att som lärare försöka förstå och lära sig om just deras elevers svårigheter i det sammanhang som de befinner sig i. Jag ville fördjupa mig i detta och har intervjuat barn för att kartlägga deras uppfattning på ett mer systematiskt sätt.

– Jag har intervjuat 14 barn och unga med adhd-diagnos, både pojkar och flickor i åldrarna 8-17 år, för att kunna fånga alla möjliga uppfattningar och hanteringsstrategier. Det rör sig om djupintervjuer om deras vardag som jag sedan har analyserat för att se om det finns några mönster.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det mest intressanta resultatet handlar om hur barnen uppfattar sin adhd. Det var väldigt tydligt att de har varierande uppfattningar om sina symptom och jag kunde urskilja tre olika grupper. En grupp uppfattar att symptomen orsakas av brister i den egna hjärnan. En annan grupp uppfattar att symptomen orsakas av sociala eller fysiska faktorer i omgivningen, som olika krav, tråkiga lärare, jobbiga föräldrar eller att det är stökigt i klassrummet. En tredje grupp tänker att symptomen är ett uttryck för ens personlighet, vem man är.

– Det framkom i intervjuerna att eleverna gör olika saker för att hantera sin adhd. De som uppfattar att svårigheterna handlar om en brist hos sig själv jobbar hårt för att kompensera för de bristerna. De tror också mycket på mediciner. De som uppfattar att svårigheterna handlar om miljön jobbar aktivt med att göra förändringar i miljön. Det var intressant att se att de som tänker att det ingår i deras personlighet anser att det är ganska oproblematiskt. Om jag är impulsiv så är jag det, då får jag göra damage control efteråt, resonerar de. Man får helt enkelt lösa det sen. För en lärare tänker jag att det är intressant att fundera på hur ens elev uppfattar sina svårigheter och sitt beteende och varför det blir som det blir i olika situationer.

– Jag har även gjort en studie med föräldrar och en så kallad metasyntesanalys, för att se vad tidigare forskning säger om barn med adhd. Majoriteten av resultaten från forskningsstudien visar generellt att det är jättejobbigt för barn att ha adhd. Det ställer till det i livet. Ett annat resultat som alla tidigare studier återkommer till är att de här barnen har problem med att identifiera vem man är. Det finns också en ambivalens hos barnen i relation till omgivningen – å ena sidan är omgivningen en källa till hjälp och å andra sidan är det just det sociala som ställer till det för en. När det gäller föräldrastudien var det väldigt intressant att se hur mycket föräldrarna gör som fungerar, både när det gäller känsloreglering hos sig själva och hur de hjälper barnen. Det tycker jag vi ska fånga upp mer, särskilt inom vården och habiliteringen.

Vad överraskade dig?

– Barnens olika uppfattningar. Jag som psykolog har ett starkt medicinskt perspektiv och det var lite läskigt att inse att jag inte har uppmärksammat att de här barnen inte alltid tänker på det sättet. Vi måste verkligen utgå mer från hur de själva uppfattar sina svårigheter. Om jag ska berätta för dem hur de ska kontrollera sig själva bättre när de kanske inte alls uppfattar att det är deras eget fel, då är det meningslöst. Barnen är olika och det finns en variation som vi måste uppmärksamma mer.

Vem har nytta av dina resultat?

– Skolan definitivt! Jag jobbar på specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet och jag brinner verkligen för eleverna och lärarna.

Åsa Lasson