Talängsliga elever lägger skulden på sig själva
Född 1968
Bor i Stockholm
Disputerade 2020-10-09
vid Stockholms universitet
Young learners’ perspectives on English classroom interaction: Foreign language anxiety and sense of agency in Swedish primary school
Många elever brottas med talängslan och lastar ofta sig själva för sina svårigheter. Men talängslan borde ses som en didaktisk utmaning snarare än som ett problem för vissa individer, konstaterar Maria Nilsson som undersökt hur elever i årskurs 2-5 upplever muntlig interaktion i engelskundervisningen.
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har tidigare arbetat som språklärare i grundskolan och mött många elever som haft svårt att medverka i muntliga interaktioner. Det är en didaktisk utmaning som jag tror att många lärare känner igen. Talängslan påverkar inte bara elevens egen självbild och lärande, det påverkar också lärarens undervisning och övriga elever. Yngre elevers språkinlärning är relativt obeforskat, dagens pedagogik bygger på forskning kring äldre och vuxnas språkinlärning.
Vad handlar avhandlingen om?
– Hur elever i årskurserna 2-5 tänker om språkinlärning i engelska och hur de upplever muntlig interaktion i engelskundervisningen. Avhandlingen bygger på enkäter samt ljudinspelningar av gruppsamtal, totalt medverkar 225 elever från sex olika skolor. I enkäterna har eleverna fått svara på frågor om klassrumsrutiner som kan trigga talängslan, exempelvis hur känns det att inte förstå, om hur det känns att prata engelska inför klassen, om de gärna räcker upp handen. I gruppsamtalen fick barnen genom att dra lappar med samtalsämnen ur en burk, prata om hur de förväntar sig att undervisningen i engelska ska vara men också hur de upplever att den är. I de samtalen medverkade ingen vuxen.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Talängslan är vanligt, resultaten visar att 18 procent av de tillfrågade eleverna ofta, alltid eller nästan alltid känner talängslan i samband med vanliga klassrumsmoment. Gruppsamtalen visar att eleverna är slående eniga om hur undervisningen bör gå till. De menar att det är viktigt att läraren pratar mycket engelska och att det inte är några problem att säga fel, ingen skrattar för det. Det viktiga är att våga och vilja kommunicera. Den här synen på undervisningen är med andra ord helt i linje med Lgr11.
– Samtidigt framtonar en annan bild. Talängsliga elever håller med sina klasskamrater men konstaterar likafullt: ”Jag vågar ändå inte prata. Även om jag vet att ingen skrattar känns det pinsamt om jag skulle säga fel.” ”Det är bra att läraren pratar mycket engelska men för mig kan det vara svårt att förstå ibland”. Många talängsliga eleverna lastar sig själva då de inte lever upp till sina förväntningar, och menar exempelvis att de själva har dåligt minne eller är fega.
– I avhandlingen pekar jag på att talängslan bör ses som ett klassrumsfenomen och en didaktisk utmaning snarare än som ett problem för vissa individer. Talängslan skulle kunna motverkas genom små justeringar i undervisningen, exempelvis genom att ibland använda svenska och modersmål som resurser samt att öka elevernas taltid i smågrupper.
Vad överraskade dig?
– Som lärare i grunden kände jag igen en hel del och överraskades därför inte så mycket. Men jag förvånades över hur överens eleverna var om hur undervisningen borde gå till. Intressant var också att förslag som eleverna i min studie la fram, exempelvis mer tid till repetitioner och att öva med en kompis, är precis vad många samtida språkforskare framhåller.
Vem har nytta av dina resultat?
– Främst lärare i engelska, jag hoppas att resultaten kan knyta an till skolvardagen men också uppmuntra till reflektion och diskussion om hur nya grepp i undervisningen kan motverka talängslan och stärka självförtroendet hos yngre elever.