Enklare vardag när barn och unga med adhd får träna tidsuppfattning

Barn och unga med adhd får en enklare vardag genom att träna upp sin tidsuppfattning och använda olika kompensatoriska hjälpmedel. Det visar Birgitta Wennbergs forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat med barn, ungdomar och vuxna under lång tid och har sett att det här med tid och planering ställer till det väldigt mycket i olika vardagssituationer för barn och ungdomar, men också för vuxna, med olika kognitiva svårigheter. Om man har svårt med tid och planering blir det också svårt att vara delaktig i skolan eller arbetslivet och med kompisar. Under de senaste åren har jag mött många barn och ungdomar med adhd och sett att personer runt omkring dem oftast inte känner till de svårigheter som många av dem har, vad gäller tid och planering. Det är mer vanligt att man har lagt märke till eventuellt utagerande och impulsivitet. På så sätt blev jag intresserad av just den målgruppen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat tids- och planeringssvårigheter och vad man kan ge för stöd och behandling för det. Jag har också undersökt vad kan det innebära för delaktigheten i vardagslivet om man får stöd, exempelvis i form av olika hjälpmedel. Tre av mina fyra studier handlar om barn och ungdomar med adhd som är mellan nio och femton år. De har tillsammans med sina föräldrar fått beskriva vilka svårigheter de har med tid och planering i vardagen och vad de skulle vilja ha hjälp med.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vi har för det första kunnat konstatera att många barn och unga med adhd har tids- och planeringssvårigheter jämfört med barn utan funktionsnedsättning. Vi har också kunnat se att de kan vara hjälpta av en kombination av att träna sin tidsuppfattning och av kompensation med olika tids- och planeringsstöd. Det går att träna sin tidsuppfattning genom att träna förmågor som man kanske inte har utvecklat eller som man är lite sen med. Man kan också gå runt problemet genom att få olika typer av hjälpmedel och på så sätt kompensera för en svårighet. Vi har testat en kombination av båda aspekterna och har sett att det är verkningsfullt.

– Hjälpmedel kan i det här fallet bestå av en konkret lista på vad man ska göra på morgonen eller kvällen och hur länge man ska hålla på. Till stöd man kan man ha en timer som gärna får vara visuell och inte bara visar tiden med siffror utan med en yta som försvinner eller med ett antal prickar som försvinner vartefter att tiden går. Det gör att barnen och ungdomarna lättare kan ha koll på att tiden går och bli medvetna om när den har gått färdigt. Det kan också röra sig om lite mer avancerade elektroniska produkter som visar var på dygnet man är, vad man ska göra och hur lång tid det är kvar till olika tidpunkter.

Vad överraskade dig?

– Bland annat att det var så många av barnen med adhd som inte hade koll på vad som skulle hända under dagen, veckan eller månaden. Att inte ha koll på vad som skulle hända och inte ha någon överblick skapar en ganska stor oro.

– Vi gjorde en jämförelse mellan barn och ungdomar med adhd, barn och ungdomar utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp och barn med intellektuell funktionsnedsättning. Vi såg att barnen utan funktionsnedsättning, som grupp, hade en tidsuppfattning som var högre än de andra barnens. En sak som var förvånande var att när det gäller hur man klarar sig i vardagssituationer när det handlar om tid, så klarade sig barnen med intellektuell funktionsnedsättning, på gruppnivå, lite bättre än barnen med adhd trots att barnen med adhd hade en högre grad av tidsuppfattning.

Vem har nytta av dina resultat?

– De barn, unga och vuxna med tids och planeringssvårigheter och deras anhöriga. För barnen och ungdomarna med adhd är det naturligtvis intressant utifrån att de kanske känner på sig att de har en del svårigheter men kanske inte blir tagna på allvar. Sen är det naturligtvis viktigt att alla vi som är runt omkring dem har kunskap om vad man kan göra för att underlätta och stötta. I skolans värld är det jätteviktigt att få kunskap om att de här barnen kan ha svårigheter med tid och planering för att se hur man kan anpassa så att de inte halkar efter. Det är också viktigt för barnens självbild, vem man är och vad man klarar av.

– Själva träningen av tidsuppfattning gjordes med stöd av coacher som oftast var skolpersonal. Skolorna hade olika intresse och möjlighet att jobba med den här typen av träningshjälp. I en del skolor tyckte man att det var intressant och såg att träningsuppgifterna innebar ett bra avbrott för barnen. Man såg också att andra barn kunde ha nytta av träningsuppgifterna. I andra skolor hade man inte samma intresse eller utrymme för att faktiskt hjälpa barnen att träna.

Åsa Lasson