Skolans omöjliga kompensatoriska uppdrag

Lärare och rektorer ställs allt oftare inför valet att göra det juridiskt rätta eller det pedagogiskt rätta. David Ryffé har utforskat skolans kompensatoriska uppdrag och belyser i sin avhandling ett ängsligt Skolsverige fyllt av regelverk och krockande normer.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är journalist i grunden och har tidigare arbetat på Uppdrag granskning vid Sveriges Television, ett jobb som förde mig in på juridiken. Som utbildad jurist hamnade jag på Skolinspektionen och senare som juridiskt ombud och medlare för elever, kommuner och friskolor. Efter tre år på myndighet längtade jag tillbaka till akademin och fick möjlighet att ta mig an det här outforskade området.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt skolans kompensatoriska uppdrag från tidigt 60-tal och framåt – vad det är, hur det framskrivs och uttrycks i lagar och förordningar och vilka konsekvenser det får. Med det kompensatoriska uppdraget menas skolväsendets skyldighet att med olika medel säkerställa att alla elever ges goda förutsättningar att nå de nationella kunskapskraven oavsett utgångsposition, exempelvis socioekonomisk bakgrund och funktionsvariationer. Avhandlingens fokus är styrningen av den svenska skolan som exemplifieras genom elevens rätt till särskilt stöd. Min hypotes är att skolan som politisk arena i hög grad handlar om att tillgodose ”allt åt alla”. I avhandlingen belyser jag vilka konsekvenser det får för lärare och skolledare.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att skolans styrning har förändrats från en stark och djupt rotad kollektivistisk utgångspunkt till en individualistisk. Det här har lett till en normkollision i relation till skolans kompensatoriska uppdrag. För vems behov går före, gruppens eller individens, och var går gränsen för när och hur man får särskilja elever? Alla som arbetar i skolan vet att det här är en omöjlig fråga.

– Med ett ökat fokus på individ följer också ”rättigheter”. Det handlar här främst om rätten att överklaga, ompröva och anmäla skolans verksamhet. Lärare och skolledare får allt oftare väga in det rättsligt rätta mot det pedagogiskt rätta. Frågan är knepig, å ena sidan går det inte att lagstifta kring åtgärder kring en viss elev eller en viss typ av problem. Å andra sidan kan en lärares pedagogiska bedömning om åtgärder kring en enskild elev i efterhand komma att prövas rättsligt. Kontentan är att allt ansvar skjuts över på skolan. Att i lag kräva vad som inte rimligen kan levereras bidrar till ytterligare misstro mot skolan. Trots alla regelverk och ett stort juridiskt ansvar innehåller lärarutbildningen knappt någon juridik, blivande rektorer läser tio poäng i ämnet. Sammantaget har det här resulterat i ett ängsligt Skolsverige.

– Jag belyser också hur skolans olika styrningslogiker går på tvärs med varandra. Många hävdar att vi har en mål- och resultatstyrd skola. En målstyrd skola innebär att det finns olika vägar att nå målet. Avhandlingen pekar istället på hur starkt detaljstyrd skolan är, vilket är raka motsatsen till målstyrning. Med ökad detaljstyrning följer också ökad tillsyn.

– Mot bakgrund av resultaten, i synnerhet de om skolans motstridiga uppdrag att kompensera både för grupp och individen på samma gång, beskriver jag både pedagogens och rektors roll som ett omöjligt uppdrag, vilket också är titeln på avhandlingen.

Vad överraskade dig?

– Att det finns konflikter på så många olika områden inom skolan. Konflikter har funnits hela tiden men de har intensifierats under de senaste tio åren. Många konflikter kan härledas till den extrema individualiseringen av skolan som fått till följd att det närmast blivit en folksport för vårdnadshavare att klaga på och anmäla skolan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lagstiftare som jag hoppas får syn på hur det lapptäcke av reformer som präglar skolan har försvagat snarare än stärkt skolan. Jag hoppas också att avhandlingen kan ge lärare och rektorer argument för att påverka den skolpolitiska utvecklingen.

Susanne Sawander