Children in group interventions after exposure to violence toward a caregiver: Experiences, needs, and outcomes

Abstrakt

Att som barn bevittna våld mot en förälder är förknippat med negativ påverkan på barns hälsa och utveckling, vilket medför att det finns ett behov av verksamma interventioner för barn som exponerats för våld mot en förälder. Denna avhandling innehåller tre empiriska studier som alla är del av ett sammanhållet forskningsprojekt. Det övergripande syftet är att undersöka interventioner för barn som exponerats för våld mot en förälder.

Studie I syftade till att belysa små barns upplevelser och erfarenheter av att delta i gruppinterventioner riktade till barn som bevittnat våld mot en förälder. Nio barn, 4 till 6 år gamla, intervjuades efter att de deltagit i gruppverksamhet för barn som bevittnat våld i sina familjer. Intervjuerna analyserades med interpretativ fenomenologisk analys, och fem huvudteman identifierades: glädje, trygghet, att vara i relation, att prata och kompetens.

Syftet med studie II var att undersöka hur barn berättar om en våldsutsatt förälder. Intervjuer genomfördes med 17 barn mellan 4 och 13 år som bevittnat våld mot en förälder. Tematisk analys identifierade tre huvudteman: sammanhängande berättande om föräldern, bristfälligt berättande om föräldern och föräldern som trigger för traumareaktioner.

Studie III var en utfallsstudie som undersökte utfallet av två olika gruppinterventioner för barn som bevittnat våld mot en förälder, en psykoedukativ och en psykoterapeutisk. Studien inkluderade 50 barn mellan 4 och 13 år och deras mammor. Symtom på psykisk ohälsa och posttraumatisk stress skattades före och efter interventionerna. Resultaten tyder på att barnen drog nytta av båda interventionerna, men förbättring av symtom var störst för de barn som deltagit i den psykoterapeutiska gruppinterventionen. Trots symtomförbättringarna rapporterade en majoritet av barnens mammor kvarstående symtom på klinisk nivå efter interventionerna. Mammorna visade signifikant lägre nivåer av egna symtom på posttraumatisk stress efter båda interventionerna.

Resultaten tyder på att barnen uppskattade och drog nytta av båda de studerade interventionerna, men en majoritet uppvisade symtom på klinisk nivå även efter behandling och ett möjligt behov av kompletterande och/eller alternativt stöd och behandling. Dessa resultat tydliggör såväl behovet av rutiner för att bedöma barns symtom under och efter behandling som värdet av att inkludera barn som informanter i forskning.