60 år sedan Gloria Ray Karlmark skrev historia

Det är 60 år sedan Gloria Ray Karlmark, tillsammans med de andra åtta svarta eleverna i legendariska Little Rock Nine, äntrade den tidigare helvita skolan och skrev historia. Men det visste hon inte då. 

DEN 3 SEPTEMBER 1957 var Gloria Ray nervös, på samma sätt som de flesta andra 15-åringar är nervösa när de ska börja i en helt ny skola. Att hon inom bara några timmar skulle skriva historia hade hon ingen aning om.

Den högpresterande, intelligenta, glada och spralliga Gloria hade imponerat stort på sina lärare i den tidigare skolan.

Nu hade det äntligen öppnats en möjlighet att, i och med att lagen mot rassegregation i skolorna tagits bort, få börja på Little Rock Central High School, en av USA:s 200 bästa skolor, i staden med samma namn, den största i delstaten Arkansas.

Det gladde hennes föräldrar, som hade bitter erfarenhet av att leva som svarta i den amerikanska södern. Slaveriet var bara en generation bort: Glorias egen farfar hade varit slav.

– Den enda anledningen till att jag sökte till skolan var att jag ville ha den bästa utbildningen. Jag hade ända sedan jag var barn fått inpräntat i mig hur viktigt det är med utbildning. Och jag visste att vi svarta måste vara duktigare än alla andra för att lyckas, säger Gloria allvarligt.

Vi ses över en kopp kaffe och en bakelse. Året på Little Rock gjorde att Gloria blev en allvarligare, räddare person. Men också mer målmedveten och medveten. Skräck kan nämligen göra det med en människa.

För redan på morgonen när Gloria och de åtta andra svarta eleverna – som snart fick namnet Little Rock Nine i världens medier – närmade sig skolan, ändrades allt.

– Utanför skolan stod militären och en folkmobb på ett tusental personer, berättar Gloria.

Hon visste det inte då, men det faktum att hon och de andra svarta eleverna tog sig in genom skolporten skulle bli början på ett års helvete.

– Vi hade inte någon tanke över huvud taget på att det handlade om politik. Vi ville bara ha den bästa utbildningen, säger Gloria.

NAIV VAR HON INTE. Hon var i allra högsta grad medveten om vad det innebar att vara afroamerikan i den amerikanska södern. Här umgicks inte svarta med vita. De svarta skoleleverna ärvde de vita barnens utslitna böcker. Svarta och vita fick inte sitta på samma bänkar i parkerna, de fick inte dricka ur samma dricksvattenfontän.

Lynchning var inte helt ovanligt, och en dag när Gloria och föräldrarna klev ut ur kyrkan hängde en svart man i lyktstolpen utanför. Att hon skulle vara en del av startskottet för USA:s medborgarrättsrörelse, det visste hon däremot inte.

– Mina föräldrar var övertygade om att utbildning var nyckeln till ett bättre, friare liv.

Mamma var socionom, pappa var agronom. Att hennes pappa, sonen till en före detta slav, skulle få studera, hade varit långt ifrån en självklarhet.

Så. Nu stod den 15-åriga Gloria utanför skolporten. Omgiven av en hatisk folkmassa och hotfulla militärer. Skräcken grep tag i henne, och kom att stanna kvar. För innanför de massiva skolportarna var stämningen än tuffare.

– När jag kom till skolan den morgonen blev jag vuxen, konstaterar Gloria enkelt.

HATET SOM GRUPPEN mötte innanför skolans väggar är fortfarande svårt att tala om. Gloria och de andra gick ständigt på helspänn. Fick illaluktande vätskor kastade över sig. Mottog hot varje dag. Fick knuffar och slag. Stacks med vassa föremål. Frystes ut. Kläderna blev sönderrivna. Hon säger själv att inte alla de 2 000 eleverna på skolan betedde sig illa, men konstaterar samtidigt att endast ett fåtal elever öppet vågade vara vänliga mot den lilla gruppen. De nio eleverna var helt isolerade.

– Jag intalade mig att jag gjorde det här för min framtid. Jag ville läsa naturvetenskap och matematik, ville bli kärnfysiker. Den tanken höll mig uppe, säger Gloria.

Men snart kom hennes beslut om att gå till skolan att handla om något mer än enbart utbildning.

– Till slut blev tanken på att vi banade väg för andra, att inget barn i framtiden skulle behöva genomgå det vi upplevde, en drivkraft.

Det fanns inte en sekund då Gloria kunde slappna av. Under skoldagen var hon ständigt på sin vakt. Hon och kamraterna misshandlades och fick allvarliga skador. På nätterna passerade bilkonvojer hemmet, det kastades in saker i trädgården och de fick anonyma hotbrev.

Glorias mamma blev av med arbetet och svartlistades i hela delstaten, något som även de andra barnens föräldrar råkade ut för.

– Men vi fick också stöd av både svarta och vita, poängterar hon.

EFTER TVÅ TERMINER tvingades skolan stänga på grund av den politiska situation som uppstått. Gloria flyttade. Tog examen i kemi och matematik och gjorde karriär som systemanalytiker och teknisk skribent.

Kärleken förde henne till Sverige, där hon bor sedan snart 50 år med sin make Krister och vuxna barn med barnbarn.

Under många år förträngde hon sina upplevelser. Visserligen är hon och de andra i Little Rock Nine berömda över stora delar av världen och blir ofta igenkända, men minnena av det som verkligen hände och den ständiga skräcken stängde hon in.

– Fram till 1990-talet fokuserade jag på teknologin och på mitt jobb. Det var först då jag insåg till fullo vad jag varit med om. Det är likadant för de andra. Vi drömmer fortfarande om vad som hände, och många av oss har mardrömmar.

SAKTA MEN SÄKERT växte ett beslut fram. Gloria ville berätta sin historia.

Numera går en viktig del av hennes liv åt till att åka runt till skolor och prata om demokrati, mobbning och vikten av utbildning.

Hon brinner för att få barn och ungdomar att förstå vikten av att själv ta tag i sitt liv, utnyttja rätten till utbildning och inte se sig som viljelösa offer – men också för att få ungdomar att våga lära känna varandra.

Inte minst bland nyanlända flyktingbarn väcker hon stor uppmärksamhet.

– Härom veckan fick jag frågan från en nyanländ om varför jag åkte runt på det här sättet. När jag förklarade att mobbning aldrig går över, att det sätter spår fortfarande efter 60 år, blev han tyst.

Numera är Gloria trött. Åldern tar ut sin rätt. Ändå fortsätter hon enträget att prata om sina upplevelser. Det är viktigt.

För kan hon ändra någons liv är hennes upplevelser inte förgäves.

Av Anna-Maria Stawreberg

Foto Emil Nordin

5×Gloria:

× Född: År 1942 i Little Rock i Arkansas i USA.

× Familj: Maken Krister och vuxna barn.

× Bor: I Stockholm.

× Titel: Kemist, matematiker, patentingenjör, systemanalytiker och teknisk skribent.

× Brinner för: Att informera om mänskliga rättigheter, att få barn och ungdomar att sluta se sig som offer och i stället utnyttja det fantastiska utbildningssystem vi har i Sverige. ”Vi har alla möjligheter i det här landet – och i dag är utbildning viktigare än någonsin.”

Artikeln är publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 6 2017

Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset:

2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!

Prenumerera