Platsen skapar möjligheter för lärande i friluftsliv
Född 1967
Bor i Stockholm
Disputerade 2017-10-20
vid Gymnastik- och idrottshögskolan
Becoming-place: (Re)conceptualising friluftsliv in the Swedish physical education and health curriculum
Krångligt och tidskrävande. Det är den gängse bilden av friluftsundervisning i skolan. Jonas Mikaels pekar i sin avhandling på hur ämnet kan lyftas genom att utgå från platsen istället för aktiviteten.
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har en bakgrund som lärare idrott och engelska och har sedan 2001 arbetat som idrottslärarutbildare. I båda rollerna har jag märkt att friluftsliv som kunskapsområde är något som många lärare anser vara svårt att få till. Jag ville undersöka detta närmare.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om friluftsliv som kunskapsområde i skolan. Att detta anses knepigt, visar tidigare forskning. En vanlig föreställning är att friluftsliv i skolan är både kostsamma och tidskrävande. Det här beror oftast på att undervisning i friluftsliv knyts till en given aktivitet som paddling eller vandring.
– För att få internationellt perspektiv har jag studerat hur ett antal idrottslärare i Nya Zeeland arbetar med friluftsliv. De utgår oftare just från lärande om platsen och den egna närmiljön, snarare än aktiviteten, vilket skapar förutsättningar för att lära sig om vad som gör platsen unik, som exempelvis dess kulturella, ekologiska och historiska förutsättningar. De här idéerna tog jag med tillbaka till Sverige och lät åtta lärare i idrott och hälsa under ett år utveckla egna platspedagogiska projekt utifrån respektive skolas förutsättningar.
– Avhandlingen belyser också vad som händer när friluftsliv som kunskapsområde inom idrott och hälsa får ett tydligare fokus på historiska, miljömässiga, internationella och etiska perspektiv. Dessa perspektiv ska ju genomsyra samtliga ämnen i skolan men är ofta inte särskilt synliga inom ämnet idrott och hälsa.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att platspedagogisk friluftsundervisning skapar nya infallsvinklar och möjligheter. Lärarna upptäckte att det inte alls behöver vara dyrt och omständligt med lärande i friluftsliv om de utgick från plats istället för aktivitet och att platser erbjuder mer än de tidigare tänkt på. Det här gäller för skolor i såväl innerstäder som på landsbygden.
– Ett exempel är en innerstadsskola där ett närliggande vatten blev utgångspunkt för fågelstudier och intervjuer med förbipasserande som berättade om deras relation till platsen och dess historia. En annan lärare lät eleverna utforska vad som gör platsen unik runt den sedvanliga motionsslingan. Här upptäcktes en sällsynt grodart, vilket i sin tur fick biologiläraren att föreslå ett samarbete över ämnesgränserna.
– Men det handlar inte om att lärande om plats ska ersätta en hajk eller en längre friluftstur. Tvärtom. Det ska ses som ett komplement och ett nytt sätt att tänka. Ett platspedagogiskt perspektiv och nyfikenhet för de platser om miljöer vi vistas i kan ge en friluftstur nytt innehåll och göra den mer intressant får både elever och lärare. Resultaten visar att platspedagogisk friluftsundervisning skapar stora möjligheter att få in frågor kring nästan alla ämnen – samhällsvetenskap, historia, till naturvetenskap och inte minst miljö och hållbarhet.
Vad överraskade dig?
– Glatt överraskad blev jag av att lärare i andra ämnen fick syn på möjliga samarbeten över ämnesgränserna. Idrott och hälsa är ju annars ett ämne som inte alltid är så lätt att inkludera. Tack vare det platspedagogiska perspektivet stod plötsligt friluftsliv som kunskapsområde i centrum.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag hoppas att de kan komma idrottslärare och i förlängningen elever, tillgodo genom att visa på olika sätt att arbeta med friluftsundervisning. Men även skolpolitiker och skolledare, i dagens läroplan står ingenting om hur ämnet idrott och hälsa kan arbeta med miljö och hållbarhet. Många idrottslärare saknar också verktyg för detta. Jag ser att ett platspedagogiskt perspektiv skulle kunna vara en nyckel.