Mellanstadiebarn ser mörkt på sig själva

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag började med att läsa medie- och kommunikationsvetenskap och blev väldigt intresserad av hur kraftfullt media formar hur vi ser på oss själva. Man möter så många som är missnöjda med sig själva hela livet, vi får aldrig riktigt vila från det. De tidiga tonåren är skarpt läge, då ökar missnöjet med kroppen ofta kraftigt.

Vad handlar avhandlingen om?

Dels har jag tittat på hur kroppsuppfattning utvecklas mellan åldrarna 10 och 13 år. Jag ingår i ett projekt som har följt 1000 ungdomar under tre års tid. Sen studerade jag kopplingen mellan kroppsmissnöje och negativa kamratrelationer, som mobbning. Till sist plockade jag ut de ungdomar som var allra mest missnöjda med sin kropp och intervjuade dem vid 14 års ålder.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Åldern mellan 10 och 13 år är en kritisk period när många utvecklar en negativ kroppsuppfattning. Bland de 10-åriga flickorna var 20 procent missnöjda med sin kropp men när de blev 13 år var hela 40 procent missnöjda. För pojkarna ökade det under samma tid från 15 till 20 procent.

Överviktiga barn löper högre risk att utsättas för mobbing, och det gäller särskilt flickor. De som hade blivit mobbade är mer missnöjda med sitt utseende och kan därför ligga i riskzonen för att utveckla ätstörningar och överträningsproblem.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Det var väldigt slående att bland de mest missnöjda hade alla blivit mobbade för sitt utseende. De här ungdomarna brottades också med andra allvarliga problem, som till exempel ätstörningar. En av dem sa det som blev titeln på min avhandling, what people tell you gets to you. Det man får höra i en känslig ålder kan få ödesdigra konsekvenser.

En annan sak som jag inte hade väntat mig var att även pojkar blir mer missnöjda med sin kropp i den här åldern. Tidigare har man trott att pojkar blir mer nöjda när de kommer in i puberteten.

Vem har nytta av dina resultat?

Alla som jobbar med barn och ungdomar. Nu är det här fortfarande grundforskning, men i förlängningen skulle jag vilja prova ut något program mot negativ kroppsuppfattning. Sådana har provats i USA med bra resultat.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Jag önskar att de kunde lyfta de här frågorna mer. Det borde vara en obligatorisk del av livskunskapen till exempel, att prata om hur kroppen förändras i puberteten, att många går upp i vikt och att det är vanligt att ha komplex. Det är också så viktigt att diskutera mediabilder, stereotyper och hur farligt det kan vara att fälla negativa kommentarer om andras utseende. I dag är det mycket upp till de enskilda lärarna.

Som lärare är det också jätteviktigt att man är uppmärksam på sina egna attityder mot överviktiga. Att man rannsakar sig själv och inte förstärker den väldigt negativa bilden som finns.

Vad finns det för tidiga varningstecken på att någon har en negativ kroppsuppfattning?

Problemet är att det är väldigt svårt att se, många vänder sig inåt och vill inte prata om det. Men till exempel kanske någon inte vill vara med på gympan eller har depressiva tendenser.

Vad kan jag som vuxen göra när någon visar de här tecknen?

Det är förstås väldigt viktigt att fånga upp det. Samtala, reda ut vad det handlar om och utmana stereotyper. Men framför allt tror jag att vi måste mota Olle i grind och arbeta mer förebyggande.

Det är kanske utopiskt att vilja hindra alla unga från att ha komplex, det är ju tyvärr en del av tonåren. Men vi måste bli bättre på att se och ta hand om dem som får riktigt allvarliga problem.