Låt leken spela större roll
Medvetenhet om olika lekpraktiker och mod att utmana dessa. Så kan personal på fritidshemmen utveckla sin förmåga att främja lek, konstaterar Eva Kane i sin avhandling.
Det står i måldokumenten att fritidspersonal ska främja lek. Men hur främjar man något så svårmätbart som lek i en skola som premierar mätbarhet? Det frågade sig Eva Kane när hon arbetade som fritidspedagog, och tog sedan med sig frågeställningen in i forskningen. I sin avhandling har hon undersökt hur personalen på fritidshem kan utveckla leken.
Med aktionsforskning som metod arbetade hon under ett år med personal på ett fritidshem i Sverige och följde under en vecka fritidspersonal i norra England. De senare hade en uttalad lekprofil. Personalen var utbildade play workers som arbetade enligt teorin att lek är nödvändigt för människan, och att förutsättningar för lek aktivt måste ges.
Under forskningsarbetet blev det tydligt att det fanns olika lekpraktiker, olika sätt att ge dessa förutsättningar. I Sverige såg man ofta lek som antingen lärande eller social träning.
– Vilket syfte man tycker att leken har påverkar vad man ger utrymme för och vad man begränsar. Om man tänker att leken ska främja social kompetens ser man exempelvis till att ingen leker ensam, säger Eva Kane.
I England krockade lekpraktiken med skolan. Skolpersonalen, som ansåg att lek bör vara lärande, tyckte bara att eleverna lärde sig att bli vilda av att leka. Fritidspersonalen var å sin sida fast i bilden att leken i stället måste vara absolut fri. Då man inte hade något språk för lekandet kunde de två synsätten inte mötas.
– Det är viktigt att ha ett språk för lek. Då kan vi också utveckla förmågan att främja leken. Jag hoppas att min avhandling kan bidra till ett utvidgat språk kring lekande.
Personalen på det svenska fritidshemmet började så småningom experimentera med sin egen lekpraktik.
– De undersökte hur de kunde signalera mer busighet. De var busiga verbalt men ville titta på hur busighet skulle signaleras fysiskt. De bestämde sig för att vända på alla möbler i rummet där eleverna hade en klubb. På så sätt inbjöd de till något nytt, säger Eva Kane.
Utfallet blev intressant. Barnen gick inte i gång på tvärtomsignalerna, utan ville göra som vanligt, hänga lite och spela dataspel. Det som förvånade personalen var att barnen inte vände tillbaka stolarna, utan satte sig på ett obekvämt sätt.
Detta blev en signal om att eleverna inte kände delaktighet, vilket fick personalen att utforma en pedagogisk plan om lek som delaktighet.
Eva Kanes forskning om olika sätt att göra lek väckte också resonemang om vilka lekar man sa nej till.
– Om lekens syfte är att vara lärande så säger man kanske nej till att leka krig, eftersom man tänker att barnen lär sig kriga av det. Men tänker man att leken har ett bearbetande syfte så säger man ja, för leken kan då bli ett sätt att bearbeta våld och krig, säger Eva Kane, som också tycker att man kan ge leken ett filosofiskt perspektiv:
– Då blir den ett sätt att vara och en kraft i sig. Lek som ständig tillblivelse, en pendling mellan kaos och ordning – ja, en resurs i sig.
Av Hanna Nolin
Foto Annika af Klercker
FAKTA/Eva Kane
Forskare: Eva Kane, 57 år.
Avhandling: Playing practices in school-age childcare. An action research project in Sweden and England.
Bor: Stockholm och Jönköping.
Bakgrund: Utbildat fritidspersonal på Nordirland, arbetat som fritidspedagog i Sollentuna. I dag lektor i Jönköping.